Barnet, myndigheterna och advokaterna

Ni vet den där känslan av arg frustration. Att inte kunna göra något. Och när myndigheternas handlande är så surrealistiskt – och personer som ska vara specialister visar sig vara riktiga bänghuvuden.

Fick ett mail idag:

Jag får inget umgänge med henne eftersom min advokat inte yrkade om detta i tingsrätten.

Det handlar om min vän, mamman till sjuåringen. En historia som i myndighetsperspektivet bara blir mer och mer surrealistisk – och i ett mänskligt perspektiv sorgligare och ledsammare. Och framförallt – oerhört oroande för en sjuåring som nu lever ihop i en liten lägenhet, fortfarande i Sverige dock, med en pappa som visat oroande tendenser. I det perspektivet mer och mer otäckt.

Vi tar myndigheterna först – en kort version finns här: skattemyndighetens minst sagt märkliga förändring av vårdnaden mitt under tingsrättens pågående arbete är märklig – men självklart inte möjlig att överklaga.

Nu har TR bortsett från den i Sverige väldigt vanliga synen att oavsett vad så ska ett barn ha tillgång till båda sina föräldrar. Nåt som satts som en default i Sverige och som står i Barnkonventionen.  I vilken det också står att ett barn inte ska behöva träffa en förälder som kan utsätta den för fara. Vilket man också struntat i när det gäller den förälder som nu har ensam vårdnad om flickan. Trots upprepade berättelser om olika sätt som en vuxen inte bör vara mot ett barn.

Och allt sker med god behjälplighet av svenska sociala myndigheter. Den person som anklagats för övergrepp får hjälp medan modern till barnet, som inte är dömd eller ens längre anklagad för egenmäktigt förfarande av barn, blir sedd som boven.

Den sista grejen: att umgänge ska ske helt utifrån vad fadern till flickan tycker beror på att mammans advokat var så självsvåldigt säker på att vinna att hon struntade i att yrka umgänge ifall det värsta skulle ske. Vilket det gjorde och nu kan pappan konstant arbeta för att kontrollera möjligheterna till umgänge, ha makten över allt.

Så advokaterna alltså: de hon lyckats få tag på har totalfailat:

  • Den första vägrade ta upp misstankarna om sexuella övergrepp. Det kunde slå tillbaka mot min vän. Hello? Låt oss spela schack med ett barn som kanske utsätts för övergrepp? 
  • Den andra förlorade i TR men hade tidigare förklarat att det var en vattentät vinst.
  • Den tredje drog fötterna bakom sig när hon skulle se till att min vän kunde få sjukjournalerna (under tiden med fotboja) om dotterns tillstånd som stärker misstankarna om övergrepp. Denna advokat menar också att anklagelser om sexuella övergrepp inte är så taktiskt rätt.

Fine. Man behöver självklart se till att hitta rätt advokater. Men hur ska man veta om att de inte gör sitt jobb? Vad är det för idé om att det är viktigare att undvika att ta tag i anklagelser om sexuella övergrepp för att det finns en syn att kvinnor “tar till såna saker” än att åtminstone få det utrett. Barnens bästa?

Det som nu är – är min vän som snart inte klarar mer. Vars mardrömmar om vad som kan hända hennes dotter skulle ta livet av vem som helst. En flicka som längtar efter sin mamma men som förhindras att träffa henne (och sin mormor) genom diverse turer om att umgänget ska vara bevakat – och det inte finns platser hos soc under påsk. Så en man som nu lyckats i sitt uppsåt. Kontroll. Full kontroll.

Frustrationen och ilskan – och maktlösheten att inte kunna göra något. Mer än att fortsätta berätta. Den är min.

Post #048 i #blogg100