När vi hakar i varann #blogg100

Det har varit en intensiv helg. Gårdagens postning – om fotboja på en sjuåring, en mors kamp för ett bra liv för sin dotter har rört upp en massa känslor. Vi har arbetat med den. Storyn är redakterad: anonymiserad, och genomarbetad. Vi ville inte skapa en snyfthistoria, men en berättelse som berör. Utan att bara peka finger åt ett håll men att lyfta fram myndighetsfel, strukturfel – men också försöka visa varför något hänt.

Det berör att få bilder på en liten tjej med fotboja. Det fick jag för några dagar sen. Det berör att läsa dotterns lärares berättelse om hur hon blivit räddare och tappat så mycket av det goda som var den fantastiska tjejen som kom till klassen. Efter allt som redan hänt. Det är därför det blev en bloggpost. Historien är redakterad. Men sann. Det är inte “Gömda”-skarvningar.

Självklart visste jag att det skulle ta fart. Jag jobbar ju med det här. Vårt mål var självklart att få uppmärksamhet runt det som hänt. Vårt mål var att få spinn på det. Det har vi lyckats med.

Men de insikter jag fått av det här skaver i hjärtat. Jag var aldrig ute efter att ge en objektiv bild. Det var mammans berättelse, det var en partsinlaga. Jag har valt sida. För jag vet mer men som vi – för att dels inte göra berättelsen för enkel att identifiera, för att inte använda misshandel som ett argument, för att inte hamna i diskussioner om hur man diagnosticerar sjukliga kontrollbehov.

Det som är ohyggligt skrämmande är att så många missade, medvetet eller omedvetet. Missade att hon är rädd, att hon varit i kontakt med och fått hjälp av kvinnojour, att hon blivit utslängd ur det gemensamma hemmet. Missade att mannen är en typiskt överkontrollerande person.

För mig att se henne så tärd, slutkörd och liten är en märklig känsla. För hon är en stark person. Hon har drivit flera stora projekt under många år. Hon är rätt känd i sitt segment. Det här är ingen vän ung kvinna utan erfarenheter och utan vänner. Hon är nästan lika gammal som jag är. Älskad (och precis som oss alla som sticker ut näsan och skapar saker hatad av vissa). Hon är sprakande att möta, glimrande smart och kan vara oerhört “harsch”. Intelligensen är ,ibland skrämmande, skarp, kunskapen och erfarenheten i sitt jobb slår de flesta på fingrarna. Och ändå är hon idag sittande i en lägenhet, ett offer men som misstros. Med en elektronisk fotboja på sin ankel. Och en runt sin dotters. En dotter som gråter varje dag i skolan av rädsla för att hon inte ska få se sin mor igen. Att polisen ska komma och hämta henne.

Jag minns när hon berättade att hon var gravid. Äntligen för det hade tagit tid och saker indikerade att det inte skulle gå. Gratulationerna ville aldrig ta slut. På så många olika språk. Hon var hubben, hon var den som så mycket kretsade kring och äntligen äntligen. Och vi var liksom med när dottern föddes. Glädjen stoltheten – modersstoltheten. Så underbar att se. Och så dissonant mot vad hon vanligtvis kunde uppvisa för sidor och intressen. Precis som oss andra när vi får barn så var det en pusselbit som las till.

Varje människa är ett enigma. Valv efter valv av hemligheter och nya upptäckter för att remixa Tranströmer. Så är hon, så är jag. Ibland hakar vi människor i varandra. En del hakar har hullingar som gör att man aldrig kommer tappa greppet om varandra. Det är tio-elva år nu. Och varje år innebär nya upptäckter; ju längre åren går, desto djupare hakarna tränger in.

Så visst – man får tycka vad man vill. Man får vara besviken för att jag valde att inte krasst diskutera för eller emot fotbojor, eller att jag borde tagit kontakt med pappan, eller att jag borde ge fan i att skriva och istället sett till att hon skaffade en advokat (vilket ju är fascinerande bevis på att man inte läser eller har väldigt förutfattade meningar om kvinnor som hamnar i den här situationen). Det som gör mig ledsen är att man inte inser att det man skriver läses av henne.

För att ta det på renaste svenska: jag skiter fullständigt i vad man tycker. Eller snarare: jag har valt den här vinkeln, jag har valt att tro på den här människans erfarenheter, upplevelser och ord. I det här fallet har jag helt enkelt valt att göra det vänner gör: välja sida. Jag bryr mig därför om när personer väljer att förklara vad hon tänker göra, vad hennes intentioner är. Eller dissa henne som dum, korkad eller naiv. Då brinner mina säkringar.

Så lika mycket som det här handlar om en uträknad publicering för att väcka uppmärksamhet runt historien så handlar det om vänskap. Om kärleken till en vän – och att till slut släppa frustrationen och göra det man kan för att ställa sig på vännens sida när allt annat är uttömt.

Post #013 i #blogg100
Några ganska krassa noteringar:

Många fler män än kvinnor (ratio typ 20:1) valt att misstro och efterfråga båda sidor. Jag har noterat att många fler kvinnor än män delat inlägget (inte gjort statistik på det). Jag noterar att väldigt många som kommenterar på blogginlägget valt att använda en fejkad mailadress – vilket innebär att de inte får notifiering om de får svar…

Jag noterar att det inte är lika många som upprörs av att ett sjuårigt svenskt barn får en elektronisk fotboja, som den yngsta någonsin i den staten efter begäran av barnets far, som om det handlat om en bild på ett sällskapsdjur. Eller att likea en bild på en reklamare som vill ha en katt.

Jag tar med mig det som indikatorer för det samhälle vi skapat.
Ps. När jag skrev det här dök posten som @jocke gjorde. Jag insåg hur spänd jag varit under dagen runt allt som snurrade med postningen. En tår föll av att läsa de fina orden. Ds.