Imorgon (amerikansk västkusttid) kan det vara över. Då är det rättegång. Då kan den sjuåriga tjejen bli deporterad till pappans hemland trots att hon inte bott där, inte gått i skola där och att det landet har en hoper med undantag från Haag-konventionen. Vilket gör att det kan bli svårt att få tillbaka henne om Hovrättens dom blir annan än Tingsrättens.
Imorgon på morgonen, i en stor stad på amerikanska västkusten, kan domaren bestämma att dottern ska åka med sin pappa. Dras upp från skolan utan att säga adjö, inte få åka hem och hämta sina grejer. Och vad som händer med hennes mamma är ovisst.
Flickan är livrädd. Mamman är mycket trött. Rädd, oerhört ledsen. Inte bruten. Inte än. Men när jag frågade: ”hur klarar du det om det blir en dom och hon blir tagen till X?” så svarade hon: ”Det vet jag inte.”
Jag sitter i en liten stad i Östergötland och kan inte göra något mer för min vän. Mer än att fortsätta tro på henne. För det är det alldeles för få som vågat göra. Mer än att hoppas. Mer än att ändå tro att på något jävla sätt måste ett mirakel ändå kunna ske.
#014