En sjuårig svenska. Med fotboja. #blogg100

Titta på den här bilden. Titta noga.

IMG_20130130_074635

Titta på den igen. Det här är en sjuårig flicka. Det syns lång väg.

Titta igen. Finn ett fel.

Hon har en elektronisk fotboja. Yngst någonsin i den stat hon bor i. För att hennes pappa bestämt sig för att han plötsligt ska ha delad vårdnad. För att han valt att inte diskutera utan bara för att få rätt mot modern.

Flickan är svensk medborgare. Så titta igen på bilden. Är det här ett värdig sätt att behandla sin dotter? Är det här ett värdigt sätt att tillåta ett land behandla en svensk medborgare som är underårig?

Jag är förbannad. Jag vet vem det är, jag vet vem mamman är. Jag låter mamman få plats här för att berätta. Det är bråttom. Det här behöver berättas. Det här är det jag kan göra. Nån behöver ställa saker tillrätta innan den sjuåriga flickan. Nån som kan göra det fort.

“Jag och min dotters pappa har varit involverade i en vårdnadstvist i flera år sen jag efter många år av psykisk misshandel lämnade honom.
Jag har under hela hennes liv haft vårdnaden om henne – eftersom vi inte varit gifta och jag är svensk och han av annan nationalitet så var det bäst. Jag försökte hålla ihop. Först av kärlek sen av rädsla. Jag hade svårt att få barn. Ändå tvingade han mig att göra abort första gången vi blev gravida.

“Jag vill inte” sa jag, men han insisterade. “Jag vill inte betala för dina tidigare misstag” och med det tryckte han ned mig på min plats igen. Han är viktigast.

När jag äntligen blev gravid igen bestämde jag mig på en gång. Minsta negativa reaktion och jag går. Han sa att han blev glad. Jag stannade.

Allt blev svårare efter detta. När vi till slut skaffade gemensam lägenhet så slutade han jobba. Jag fick jobba när dottern var nyfödd. För att få ihop ekonomin. Eftersom han inte är svensk eller jobbat i Sverige men bodde där så fick jag inte bostadsbidrag och maxkostnad för dagis. För svenska myndigheter förutsatte att vi hade två inkomster. Vi startade stora renoveringar. Han skulle fixa men gjorde det aldrig. Det blev allt svårare att nå honom, resonera med med honom. Jag bad honom söka hjälp. Istället blev han blev mer kontrollerande och slutligen fysiskt hotfull. Det fanns ingenstans jag kunde stänga om mig, ingenstans jag kunde jobba ifred. Ingenstans jag kunde tänka. Mina möten med kunder kunde han störa – trots att det var mitt jobb som betalade alla våra räkningar. När jag tappade uppdrag på grund av att han uppträdde som han gjorde, så var det mitt fel. Han möblerade om, ändrade saker – bara för att störa mig och kontrollera hela omgivningen.

Jag bet ihop. Höll mig uppe men när vår dotter blev äldre såg jag hur det påverkade henne. Bråken, hans lögner som hon började att genomskåda och hon såg hur jag undvek honom. Till slut klarade jag inte mer – jag kunde inte se att hon skulle behöva må så här – och jag kunde inte göra mer våld på mig själv. Om jag klappade ihop eller om han gjorde mig något – vad skulle hon då hamna i? Så jag gick. Sökte hjälp hos kvinnojouren som hjälpte mig. Efter att jag och dottern varit på resa till hennes mormor fick vi inte komma till lägenheten för honom. Jag fick inte komma hem. Jag såg ingen annan råd än att flytta till min mamma. Nästan 40 år och fick flytta hem till mamma. Eftersom jag hade ensam vårdnad tog jag med mig min dotter.

Det var då skiten träffade fläkten. Då började kampen om vår dotter. Han lyckades få tag på en advokat, med hjälp av svensk rättshjälp, som drev målet. I tingsrätten fick han rätt. Men vi har inte kunnat dela upp vårt gemensamma boende. För han svarar inte på några mail, han svarar inte på mina advokaters brev och hans advokater svarar inte på något. Det enda han gjort är att skriva långa hotfulla mail till mig. Trots att jag bett honom se till att kommunikationen oss emellan ska ske mellan våra ombud. Tack vare kronofogdehandräckning fick jag tillbaka mina personliga tillhörigheter men dotterns alla saker är magasinerade eftersom han vägrar gå med på att jag fixar flyttbil med mera. Trots att han inte bryr sig om saker som rör hans och min dotter. Skola. Fritid. Eftersom jag inte kunde annat än att byta stad fick jag ta dottern ur hennes skola och satte henne i en bra skola i den nya staden. Vilket kostade mig rejäla pengar.

Tingsrättsdomen är överklagad men på något sätt lyckades min fd sambo att få Skatteverket att skriva bort min enskilda vårdnad av vår dotter. Trots att allt ska vara som lis pendens – inget ska ändras under pågående rättsak. Till på köpet valde man att göra denna ändring retroaktivt. Jag lyckades få förvaltningsrätten att titta på min överklagan men eftersom den andra vårdnadshavaren vägrade skriva på så godtog de inte överklagan… Däremot har jag ännu inte fått se det papper som han lämnat in som gjorde att Skatteverket ansåg att en ändring var nödvändig. Och jag har aldrig undertecknat något papper på gemensam vårdnad.

Under semestern fick jag plötsligt veta att skatteverket ändrade vårdnaden i folkbokföringsregistret.  Från “ensam vårdnadshavare moder” till gemensam vårdnad. Mitt i semestertider. Retroaktivt: sex år bakåt i tiden. Strax anmäldes jag till polisen för att ha kidnappat mitt eget barn. Innan vårdnaden ändrades i databasen, hade jag det inte. När jag flyttade till mamma efter att jag inte fick komma in i min egna lägenhet? När de hade umgänge varannan helg? Var jag en kidnappare redan då?  I USA. På dotterns drömsemester och en mässa för mitt jobb – var jag en kidnappare då också? Våra returbiljetter fick bli oanvända. Jag fick av den svenska polisen veta att så fort som jag landade på Arlanda skulle jag bli anhållen och min dotter skulle bli omhändertagen. Jag fick av jurister rådet att stanna i USA. Något jag nu ångrar – efter att ha fått reda på mer. Men då, med de fakta jag hade då, så såg jag ingen annan råd och – min dotter behövde få gå i skolan.

Idag bor vi i USA, jag och min dotter. Jag har fixat ett förstahandskontrakt, min dotter går i en bra skola men hon börjar känna av det här. För vi har nu fotboja. Jag har en och hon har en. Hon som fungerat så bra ett tag får nu försöka förklara för sina nya vänner varför hon har något som vanligtvis kriminella personer får bära.

“It’s for me and my mom and if you touch it my mom goes to jail”

Och hennes lärare berättar att hon ofta gråter efter att jag lämnat henne – för hon är rädd att polisen ska ta mig och hon inte ska få se mig igen. Eller komma och ta henne (från en inlaga av läraren, min översättning):

“Hon gråter när mamma lämnar henne på skolan för att hon är rädd att de inte skall ses igen. Ni kan tänka er hur svårt det är att lugna ett barn att de är säkra i skolan när barnet har hämtats av polis från den platsen”

Jag har bett svenska konsulatet om hjälp. Jag har inte fått någon. För om fru Justitia är blind så är den svenska versionen både döv och inte sällan helt ologisk.

Han har varit här nu. Träffat sin dotter. Eftersom situationen är som den är ska det finnas en övervakare med när de ses (jag kan ju inte smita eftersom jag ändå har elektronisk fotboja). Jag har erbjudit mig att betala en bra övervakare som också känner min dotter, och som är billigare än den rätten utsett och som han är ansvarig för att betala. Jag har erbjudit honom att se till att de kan träffas bara hon kan få bo med mig och gå i skolan här där vi nu kan bygga ett liv. Han har inte ens svarat på det. Han har inte betalat underhåll på alla år, han har inte brytt sig speciellt mycket om sånt som vanliga separerade föräldrar försöker komma överens om.

Jag vill inte att hon ska växa upp utan en pappa. Men jag vill att hon ska växa upp med bra hem, bra skola. Och jag är hennes mamma. Jag väntade länge på henne. Jag älskar henne mer än mitt eget liv.

Jag kommer antagligen att få se honom hämta henne. Snart. Till en tillvaro i en liten andrahandslägenhet per halvår, med en pappa som inte jobbar och som skiter i alla andra än sig själv. Han har inte tänkt något om skola för henne när han ska ta henne till Sverige. De bra skolor hon gått på har han inte råd med utan tänker ta henne från andraklass här i USA och sätta henne i kommunal förstaklass. Han har inte tänkt något runt att hon ska få det bra. Allt han vill är att få rätt. Mot mig.

Jag har bett honom att hon åtminstone ska få avsluta sin termin här. Det har han nekat.

Så här är vi nu. Min dotter är ganska glad ändå. Idag i alla fall. Hon ligger och läser, nära en kontakt eftersom hennes elektroniska fotboja behöver laddas. Jag jagar advokater för att på måndag är deadline. Jag har ingen ännu. Men jag tänker inte ge upp. För jag kämpar för henne. Min dotter. Inte för att få rätt.”

Titta på bilden igen. Titta. Det här är inte rätt.

Post #012 i #blogg100

Ps. Det är många män (observera att det bara är män) som ifrågasatt den här historien. Fine, jag kan delvis förstå det. Eller snarare: jag kan förstå att vissa saker verkar nästan märkliga och för fantastiska för att vara sanna. Och en del har fått för sig att det här inte är intressant eftersom båda sidor inte fått komma till tals. Visst – om det varit en tidning. Eller om personen ifråga blivit namngiven. Men det här är min blogg och jag har valt att ställa mig på min väns sida. För det här är ingen person som dykt upp plötsligt och bett att jag ska publicera hennes berättelse. Det här är en person jag känt i mer än tio år. Som jag följt och där jag hört bitar av var livet är på väg. Självklart kan jag bli lurad även jag men jag väljer att tro på henne – eftersom jag alltid kunnat lita på henne genom åren. Det jag däremot inte kan förstå hos de män som valt att misstro hela historien är att man i andra andetaget menar att det väl är bra om ett barn får ha en fotboja, ifall det finns risk för kidnappning. De menar alltså att det är bättre att ett barns möjlighet att vara barn genom att kringskäras av att hela tiden hålla tider, hela tiden vara rädd för att något ska gå sönder, inte kunna göra saker eftersom hela livet blir inrutat av detta. Det är viktigare att få rätt än barnets bästa.

Hur kom det här till? Jag fick bilder på min vän, och en bild på dottern. Med fotbojor. I helgen har hon jagat advokat för att kunna lösa de närmaste rättegångarna. Hela tiden har hon hoppats att de skulle kunna komma överens, om att nå fram. Inte hela tiden driva en fajt. Så när vi pratade i helgen frågade jag om det inte var dags att hennes historia berättades. Att det om möjligt fanns någon som ville ta tag i historien och utreda varför fotboja är nödvändigt, varför svenska myndigheter accepterar det, varför skattemyndigheten väljer att skriva om vårdnaden under pågående rättsprocess och gör det sex månader retroaktivt. Det vi gjorde var att samla ihop historien och skriva den. Självklart finns det mängder med saker som är utelämnade. Självklart är det bara hennes upplevelse av saken. För om vi skulle skrivit om precis allt skulle det blivit en smärre bok.

Och visst – hon har gjort en massa misstag: ett var att stanna kvar i USA. En del har menat att det är en sak som gör historien inte trovärdig: dock står det i texten att hon av amerikanska jurister blev rådd att inte åka hem. De har flera såna här fall och ser att det är svårare att få rätt om man åker hem. De hade fel. Det vet vi nu. Det visste hon inte då. Sätt er in i situationen att du åkt på konferens och semester med din dotter, fadern har blivit meddelat och eftersom tingsrättens dom är överklagad ska det – enligt normal gång – vara lis pedens dvs du har ensam vårdnad. Några dagar innan du ska åka hem får du reda på att du är anmäld för kidnappning. När du hör av dig till polisen så säger de att de kommer ta er så fort ni landar. Du frågar jurister och får de svar som ovan. Vad gör du? Åker hem?

Både hennes (och min) önskan är att föräldrarna ska komma överens. Att de ska hitta ett sätt att vara föräldrar för dottern. Att dottern ska få lugn och ro. Och slippa rädslan att förlora sin mamma, att bli omhändertagen eller tagen av polisen. Problemet är helt enkelt att det inte är hon som vill att pappan inte ska få vara med sin dotter.

För att klargöra några saker (även om de som kritiserar verkar skita i att ens läsa texten) – efter att kvinnan följt alla diskussioner som skett försöker vi klargöra några saker:

Så här går det till när mannen får delad vårdnad:

  • Tingsrättsförhandling påbörjas.
  • Skattverket ändrar mitt i detta (vilket de inte skall). Vilket innebär att polisanmälan görs.
  • Tingsrätten dömer till mannens fördel efter att kvinnan valt att inte komma hem till sista förhandlingen pga av hotet från polisen och råden från amerikanska jurister.

Eller för att citera:

Polisanmälan kom när jag var på semester = hotet om att bli gripen på Arlanda. Jag sökte hjälp hos min advokat i Sverige som pimpla vin i skärgården och inte svarade. Skatteverket vägrade rätta felet. Polisen som sa att de skulle gripa mig och slutligen advokater här i USA, flera olika rådgivningstimmar a 250 USD styck, till slut tog rådet av en adv att stanna här då det skulle funka bättre att “establish residency here” som försvar. Det rådet kostade mig 8500 USD och min dotter.

Vidare: om kvinnan velat sticka iväg hade hon enkelt kunnat, som ensam vårdnadshavare, flyttat och skrivit ut sig ur svenska folkbokföringen. Då hade de helt enkelt varit försvunna. Intentionen var aldrig att göra det. Kvinnan och barnet är fortfarande skrivna i Sverige. De hade returbiljett.

När det gäller fotbojan så är det pappan till dottern som begärt fotboja också på sin dotter trots att mamman vädjat om att det borde räcka med att det finns på henne. De har inga släktingar eller såna möjligheter att gömma henne i USA.