J’accuse and fuck you all #blogg100

Mamman får berätta. Själv mår jag bara illa.

Så. Där satt vi då. På “Fotbojscentralen” eller vad man nu skall kalla övervakningskontoret. Där nu min sjuåriga dotter finns med i registren. Tillsammans med diverse brottslingar och rattfyllerister.

Distriktsåklagarens assistenter kom med en Hello Kitty-nalle, den beväpnade inspektören satt och ringde, och barnets advokat log. Hela tiden. Min dotter grät tyst  medan hennes far satt med ansiktet nära henne och pockade på hennes upmärksamhet. “Jag vill ta av fotbojan” sa han till damen som jobbade på kontoret. Som om han ville installera minnet i barnets medvetenhet att det är han som är hjälte. Försöka ta bort det faktum att det var han som hade begärt fotboja på henne från början. Jag satt bredvid. Förlorat, förlorad. Som i en jävligt dålig film. Med en grym regissör.

När fotbojan var av kastade sig dottern på mig, höll om min midja hårt och grät tills skjortan var helt blöt. “Mommie, my mommie, I want mommie, only mommie, my mommie. My moooommie.”

Jag vet inte vad som väntar nu. Enligt tingsrättens beslut och hennes pappa blir det en helt ny skola. För den hon gick på innan vi åkte har han inte råd med – och nu får hon gå i skola på ett språk hon aldrig har skolats i – svenska. Eller kanske ett annat språk om han inte stannar i Sverige.

Från början har hon gått i engelskspråkiga skolor – för att få bästa möjligheter i framtiden att leva och arbeta varsomhelst i världen. Jag har valt att betala för det. Han har inte haft något emot det. För jag har ju betalat. Hon pratar helst engelska – eftersom det varit enklast. Det är hennes naturliga språk.

Nu får hon börja om. Hon kommer att bo andra hand i en liten lägenhet, utan eget sovrum, med sex månaders förnyelse. Vilket gör mig livrädd efter vad hon berättat att han gör med henne: “My daddy treats me like a slave. He sleeps with me naked. He bathes with me naked.”

Om han stannar i Sverige det vill säga. För när domen föll så försökte han fixa så att han skulle kunna flyga till sitt hemland med henne. Men jag påpekade för domaren – som var mycket noga med detaljerna – att staden han tänkte flyga till var i ett annat land och domaren tvingade honom att boka en biljett till Stockholm istället. “If you filed this from Sweden it is Sweden you will take the girl to”. Så enkelt är det. Han protesterade och ansåg att jag var besvärlig som bara krånglade till det. Som att ändra på folkbokföringen medan jag var bortrest på semester och anmäla mig för kidnappning en halvtimme senare inte var att krångla till det.

Hon fick inte säga adjö till sina kompisar i skolan, eller den fröken hon tyckte allra bäst om. Hon kommer inte att få gå klart sina kurser efter skolan där hon bland annat skulle delta i en lego-robot tävling med skolbarn från hela staden. Hon kommer inte att få fler “academic achievement awards” fast hon redan lyckats med två bara på den korta tiden efter jullovet. Att se till barnets bästa är tydligen att sabotera allt hon byggt upp. Flytta från första-handskontrakt och eget rum till andra-handskontrakt och sova i pappas säng… Från föräldern som försökt att bygga en trygg och stabil vardag, och investerat i  henne med efter-skolan-kurser som ridning och robotbyggen, till föräldern som inte ens har råd att betala underhåll.

Fuck you tingsrätten. Fuck you Skatteverket. Fuck you alla som inte lyssnade när hon började berätta om när pappa gjorde henne illa. BUP, kuratorer, socialtjänst. Fuck you.

Tidigare poster:

En sjuårig svenska. Med fotboja

När vi hakar i varann

Det enda jag kan göra är att tro på

Nej jag har inte hört något

“Hon är helt förstörd. Helt jävla förstörd.”

Post #018 i #blogg100