“Hon är helt förstörd. Helt jävla förstörd.” #blogg100

“Så. Nu har jag förlorat. Hon flyger idag. Hon är helt förstörd. Helt jävla förstörd.”

Jag fick mailet när jag satt på Centralstationen. Min första impuls var att slänga glaset jag höll i. Slänga det hårt och bara skrika. Det gjorde jag inte. Det hade inte hjälpt någon. Tårarna istället. En kram som lugnade mig lite.

Mamman förlorade i rätten. Hennes dotter ska nu flygas hem på direkten. Först till Sverige, vilket pappan försökte undvika in i det längsta. Men eftersom han nu har kontroll över dottern så kan han enkelt antingen låta bli eller snabbt ta sig till sitt hemland. Ett land som har massor av undantag från Haag-överenskommelsen. Ett land där han lätt kan försvinna med dottern.

Vad gör man med ilskan? För det som kommit fram under rättegången – där dottern själv börjat att berätta det som mamman anat – att det ligger sexuella övergrepp i det hela. Det handlar inte om att jävlas – det handlar om att ta kontrollen så att hans fel inte kan komma i dagen.

För både i amerikansk domstol – och i svensk – är numera sexuella övergrepp något som kräver oerhört kraftiga bevis. Det är säkert bra för rättssäkerheten och självklart är det förfärligt om en person blir anklagad falskt för det. Men att då välja att låta den person som är, av sin sjuåriga dotter, anklagad för det sedan ta med henne långt från mamman. Det är så sjukt. Det är nog traumatiskt att faktiskt få lov att lämna sin mamma som hon levt nära sen hon föddes då pappan brytt sig ytterst lite men att sedan behöva endast umgås med honom som gjort saker som dotter upplevt som kränkande. Jag mår illa.

Och jag mår illa av synen att det säkert inte är sant. Mår illa av hur journalister väljer att driva frågor som självklart är viktiga men undviker såna här. Där det finns uppenbara märkligheter inom myndigheten, uppenbara felaktigheter i hanteringen från systemet. Mår illa av att vi tror på vuxna men sällan barn. Mår illa av att veta vad det innebär att bli utlämnad till en person som är sjuk och utnyttjande. Mår illa av att jag inte kan göra något mer än det här.

Så jag får be om ursäkt för att jag inte skriver om det som just nu är det påkallade att skriva om: näthatet. För i jämförelse så känns det mindre viktigt.

Jag får frågan vad vi kan göra. Jag vet inte. Det vi kan göra är att tro på henne. Sen kommer vi säkert behöva hitta sätt att kanske samla in pengar eftersom mamman nu sitter med en rejäl skuld eftersom hon får lov att både betala sin och pappans alla rättegångskostnader och kostnader. I ett exempelfall runt just ett liknande fall så handlar det om 30000. Dollar.

Ge mamman all nätkärlek ni kan tänka er. Hon behöver den. Det jag gör är bara att ge henne en röst – en röst som hon har men inte kan använda.

Post #017 i #blogg100

Tidigare poster:

En sjuårig svenska. Med fotboja

När vi hakar i varann

Det enda jag kan göra är att tro på

Nej jag har inte hört något