Såg ni dokumentären From Sky Down med U2. Det är ingen hemlighet att oavsett vilka märkliga uttalanden runt immaterialrätt som Bono gör så är det bandet tätt sammankopplat med mitt liv. Jag älskar dem. De har följt mig genom livet på ett sätt som bara ett band som klickar med en tidigt kan göra.

I will sing, sing a new song.
How long to sing this song?

Dokumentären handlar om vägen mellan Joshua Tree och till Achtung Baby. Om att våga satsa på att helt lägga av sig det gamla för att hitta något nytt. Hur bandet stod inför vägskälet att antingen hitta nya kreativa vägar – eller lägga ner. I filmen så är det tungt, det är svårt och de håller på att ge upp när de försöker hitta vad deras sound ska vara. Så hittar de låten One. Ett nytt spår som samtidigt är bryggan mellan det gamla och det nya U2.

Det får mig att fundera över hur man generellt förändrar sin inriktning, hur man kan känna att man sitter fast – att det till slut måste till någon ganska radikal förändring för att hitta tillbaka det som var värdefullt och sin röst. Och att det blir svårare desto äldre man blir – ju mer nedtrampad man är där man står. Det är inte så enkelt att säga att man bara ska ta en ny väg – det handlar om trygghet, ovisshet och faktiskt att man ibland måste fundera om det är en själv som är problemet eller omvärlden. Att ständigt förflytta sig kan handla om att hitta det värdefulla på nya platser – eller att fly från saker som egentligen bara handlar om enkla handgrepp för att återfå lusten och det värdefulla igen.

Det handlar ibland om att söka på de ställen som man inte i första hand tänker på att söka på. Eller vänta in att rätt tillfälle kommer och faktiskt ta tag i det: det kan innebära att man fångar in en vacker fågel som stannar hos en eller att man lyfter mot nya platser.