Det är ingen hemlighet att jag har vissa hangups runt jul. Det är enklare när man har barn visserligen – men ändå: det är sannerligen inte min favorithögtid. Dock – det har jag tjatat om förr.
Så, efter att ha skrivit julrim och nu fastnat i Spotifys backlog av U2 så lämnar jag er med följande tanke (eller bön även om jag inte längre tror):
Take these hands
Teach them what to carry
Take these hands
Don’t make a fist no
Take this mouth
So quick to criticise
Take this mouth
Give it a kiss(U2: Yahweh)
Än en gång har jag bevisat det för mig, som om jag fortfarande måste bevisa det. Oavsett vilka märkliga musikstilar jag lyssnar på: U2 är det som alltid får mig att gråta, verkligen… känna… för musik.
Funderar på den här utmaningen. Det kommer – men det värsta är att det lätt kan bli tolv låtar med U2 trots all annan musik som jag lyssnar på.
För har man en gång varit med om när den här låten börjar och inser att alla – alla hoppar i takt av lycka och kärlek
då finns inget annat än att ge sig.