Jag kan börja med att säga: jag hade gärna varit där idag också. Bara det att Bono verkade mer snacksalig – igår var det lite Van Morrisson-varning –1 lätt butter och inte riktigt den Bono som kan totalt trollbinda en stadion med sina pamfletter. Och att de spelade “New Years Day”, “I still haven’t found”, “Stay” … va fan. Tack Anders för fantastiska bilder och strö salt i såren :)

För mig, som älskat bandet sedan “War” kom ut hade det varit en total upplevelse.

Hur var konserten? Den var fantastiskt. Scenen “The Claw” är fantastisk. Det är något som är sjukt stort, sjukt läckert och så oerhört mycket U2 sen ZooTV när de helt enkelt lämnade alla andra bakom sig och skapade Show. Det handlar om en total upplevelse. Det är inte musik med direktfilm på storduk: det är en realtidsrockvideo med diverse konstfärdiga, förinspelade och grafiska delar som gör upplevelsen 360 grader. Den här gången handlar det om bilderna igen – det är bilder runt hela den fullständigt vansinnigt stora duken. Och ljuset sedan: hela klon är ett futuristiskt ljusspel. Jag är helt mållös när det gäller scenografin. Det faktum att följespotarna hissas upp med manskap och allt in i benen är bara en del som gör att man inser hur sjukt stor produktion det är. Bildproduktionen är bättre än något du sett i direktsändning och tja – det är bara de här som klarar av det.

Musikaliskt: Oavsett om Bono inte sjöng så bra som han brukar, även om ljudet ibland var rätt dåligt och att de nya låtarna, förutom “Moment of surrender” kändes “nu drar vi av det här” så självklart: U2 är inte en konsert – det är att se hur konserter kommer se ut i framtiden. Så var det på ZooTV-tiden och så är det idag. För mig, som i princip kan varenda låt som irländarna hostat ur sig, är själva musiken inte varför jag går på konsert – det är för att få se showen, få vara med om det där hårresande och fantastiska som alltid händer. För det händer varje gång: och nu hände det – men det tog ett tag. Men jag tycker att “Magnificent” börjar dra igång känslan och när “Beautiful Day” kommer så inser man att de är på scen: då börjar det glimra. “Mysterious ways” har iofs aldrig varit bättre än på ZooTV-turnén men här börjar partyt rulla igen: “One” stoppar det inte – att de kör “Until the end of the world” är fantastiskt och “Desire” rockar arslet av det mesta.

Sen kan Markus Larsson inte sin U2-historia för “Stuck in a moment…” är en oerhört känslosam sång tillägnad Michael Hutchence, sångaren i INXS, som tog självmord alldeles i samma veva som skivan gjordes. “Uncertain Caller” tycker jag är en av den nya plattans bästa låtar men live fungerar den ännu inte. När introt till “Unforgettable Fire” börjar inser jag hur märklig U2s publik är: det finns två eller tre generationer. Vi är ett antal som varit med från bandets första fas, sedan finns det många som hittade U2 i samband med Achtung och ZooTV-tiden och sedan är det ett gäng, som på grund av ålder helt enkelt kommit in i samband med de senaste plattorna och sedan letat sig bakåt: men när det gäller “Unforgettable Fire”-plattan så känner alla till “Pride…” och många “Bad” men det är så många oerhört bra låtar på den plattan: som ju för övrigt var starten på det fruktbara samarbetet med Eno/Lanois. Tittar man på den och jämför den med “No Line of the Horizon” så är de ganska lika: några låtar som har en extrem potential att bli klassiker och en mängd låtar som är sjukt vackra – man svåråtkomliga. Efterföljande “City of blinding lights” är också en fantastisk låt som helt enkelt passar in i hela konceptet.

 

Sen “Vertigo” – ärligt så är det en rejäl rockrökare men den känns inte som en fantastisk låt. Men slutet när bildskärmen sänks och snurrar är mäktigt. Sen kommer den minst sagt märkliga upplevelsen att de kör en remix på den på plattan sjukt svängiga “I’ll go crazy…” Varför det?

Och jag tror att det möjligen är förklaringen till att “Sunday Bloody Sunday” inte blir fullt den totala urladdning det kunde bli. Men det kommer och hela sceneriet blir grönt, och U2 väljer att koppla samman den gamla rebelldängan med dagens situation i Iran. Att Bono mitt i börjar (flätar samman var ett bra ord) sjunga “Rock the Casbah” verkar en del ha missat – synd eftersom den Clash-låten i sig är ett statement mot strider mellan grupper. Briljant, sjukt hårt och för mig är den låten för evigt sammankopplad med mitt aktivistiska 80-tal, med balansen mellan icke-våld och frustration, med konstant arbete mot apartheid och tja – en knuten näve för mig är inte en stridssymbol utan lika mycket en symbol för att aldrig ge upp. När SBS sedan går över i “Pride…” så kokar stadion – och den fantastiska övergången till “MLK” – tja, då är det bara att ge sig. Det finns inget annat band än det här.

“Walk On” och den känslomässiga delen runt Aung San Suu Kyi – och när en mängd personer dyker upp på scenen med pappansikten föreställande henne: tja, synd bara att inte alla fått dessa ansikten att ta på sig.

Desmond Tutu dyker upp på skärmen. Med sin omistliga charm (jodå, jag har stött på honom på Stiftsgården live and direct och Elin Unnes verkar inte varit med på den tiden och förstå den symbol som Tutu var – och var hon får att U2 är amerikaner vete fan: hon borde nog sluta röka dålig skit) pratar han om One-initiativet. För oss som var med under tiden för Mandelakamp, apartheidavsky och Shellbojkotter går det rakt i hjärtat. En mig närstående person hade rejält med tårar i ögonen av den lille mannens tal. Själv minns jag Globen och Vertigo-turnén när jag var säker på att Globen skulle gå sönder när alla hoppade i takt till introt av “Where The Streets…” Det hände inte nu och på något sätt blev det inte samma urladdning som det kunde blivit. Och onekligen ett lite… abrupt slut. Men bandet kommer ju tillbaka och valen av extranummer: med Bono i en laserpekarjacka (det påminner om någon video från 80-talet men jag kan inte komma på vilken) som kör “Ultraviolet” – det är fan briljant. En låt som sällan spelas – alldeles väldigt för sällan.

“With or without you” är enligt mig mycket bättre än “One” och självklart håller den en alldeles speciell plats i mitt hjärta eftersom vi spelade den för Solstickan i magen ofta. En sorts förarbete för att livet skulle förändras. Att U2 sedan avslutar med den magnifika “Moments of surrender” visar att de är störst. För den låten innebär att det inte behövs så mycket mer.

Det jag saknade var att publiken sjunger “40”. Den kan liksom gärna få bära ända ut. På gatan.

När man läser om hur miljöorganisationer gnisslar om de 180 långtradare som fraktar runt U2s sceneri blir man lite missmodig över vissa aktivisters insikt om kommunikation. U2 har gjort mer för miljörörelsen och medvetenhet än vad dessa långtradare förstör. Att försöka vinna mesiga pr-poäng i det här vittnar om hur hela miljörörelsen är i förfall. U2 är ett band som ställde upp när Greenpeace utförde en olaglig demonstration runt Sellafield, och deras närvaro kan man lugnt säga gav ett uppsving om diskussionen runt kärnkraft och bearbetning av utjänt uran. Det som de här organisationerna är så narrow-minded om är det faktum att U2, genom att skapa en show som inte har något like – samtidigt som de driver på sin aktivism, inför flera hundra tusen personer berättar om hur världen faktiskt ser ut: i den här konserten tar upp såväl Iran (under Sunday Bloody Sunday ((att välja den låten och koppla den till protesterna i Iran är så briljant – eftersom låten bygger på hur protester mot brittiska truppers närvaro slogs ner med våld 1972) och hur de tidigt tog ställning för Aung San Suu Kyi. Alla Burmaprotester är viktiga – men kom igen, när U2 väljer att lägga det hela som en oerhört manifestation i varje konsert. Burmas diktatur inser inte vad det innebär i långa loppet. Eller när så många människor får upp ögonen. Det är då som musiken blir något mer än party – det är här U2s storhet finns, att de faktiskt använder sin framgång till mer än bara att spela. Bonos “I’m an activist” säger en hel del om hur vi idag har en situation där politiker kan utmanas på gigantiska arenor och ögon kan öppnas genom såna här tillfällen. Strunt samma att vissa har svårt för det. Vem fan ska annars säga det? Och att det aldrig går att vara både framgångsrik och använda sig av det till något gott och samtidigt vara strikt konsekvent visar Kulturbloggen på.

Det divideras hit och dit om att det här skulle vara den sista stora konserten – problemet är ju att Markus Larsson säger emot sig själv när han påpekar att U2 (och Madonna m fl) har tecknat kontrakt med Live Nation, vilket snarare visar att vi kommer se ännu fler gigantiska produktioner. Att U2 tänker ta en paus, och att Larry Mullen JR pratar om att lägga av – det är knappast något tecken på att U2 är över. Minns redan 1989-1990 när Bono, råkade säga några förflugna ord och hela världen höll andan.

Mer då? Well, det verkar som om The Edge fått en Blackberry (för det kan väl inte vara en Iphone han går omkring och tar märkliga bilder med när “Blackberry Loves U2”) och skickar upp bilder från turnén. Roande genom att det är så minimalistiskt: inte ett ord och bara väldigt märkliga bilder. Kul är det i vilket fall.

Wilder har bambusat lite: här och här. Stellan stod bra till. Kulturbloggen är inte övertygad. Abbes pappa missade den.  Nemo jämför konserten med Jethro Tull –77. Peter Studioman är skeptisk. Anjo har hört “40” under fredagen och skriver en kort text om “SBS”. Så går det när man sitter på Paddington istället för på Ritz :). SOO var nöjd också. Enligt Kulturbloggen så var andra konserten mycket bättre. Ulrika Good har varit på lördagens konsert men menar att det inte var fullt så känslosamt som hon väntat.

Uppdatering: Widham noterar samma problem som en del har vittnat om: att datatrafiken inte fungerade under konserten. Själv kan jag ändå inte svära på det – för Twibble, som jag använder för Twitter via min N95a fungerade inte på hela kvällen och imorse dök det upp en uppdatering vilket kan vara förklaringen. Å andra sidan kunde jag inte skicka upp några bilder på Flickr heller. Är det så att U2 sett till att stänga av datatrafiken i arenan så vore det riktigt beigt. Samtidigt fattar jag inte hur de i sådana fall gjort det: för SMS och telefon fungerade, och om de nu lyckats få teleleverantörerna att fimpa datatrafiken: hur kan man göra det på en sån liten yta? Och om det är störsändare inne i arenan: hur kan man tillåta något sånt? Så jag förhåller mig skeptisk till att det skulle handla om något sådant tills någon kommer med riktigt starka bevis.

Uppdatering: Mer säkerhetsjox. Facebooks minst sagt märkliga sätt att hantera bilder och säkerhetsinställningar gör att det nu finns bilder ute som Bono får lov att förklara för fans (och kanske sin fru).

1. och allvarligt: vem kom på den ickebriljanta idén att direkttexta? Kunde de inte satt någon som klarade av det då? [↩]