Den här postningen är på något jävla sätt tillägnad den enda jag känner som är lika galet kär i U2 som jag: Josh.

Jag har äntligen fått tid att verkligen lyssna genom ”No line on the horizon” (här finns en massa postningar som är taggade med U2). Jag kan lugnt säga att jag kommer att bryta nöjesindustribojkotten i början av mars (visst är det andra? Får bli en taxi in till centrala Malmö på rasten alltså :)). Ledsen, men traditionen att köpa en ny U2-skiva första dagen på morgonen är stark. Jag bara måste ha den feta dyra box-format limited edition med Corbjins ”Linear”.

”I think we can safely say it’s one of the great, innovative records from U2.”

Lanois kan ha rätt. Jag vet inte ännu. Jag har bara hört den fem gånger. Men det är ingen mellanskiva som ”…Atom Bomb” eller ”Zooropa” och det är ett band som plötsligt hittat samma soul som i ”Joshua Tree” det är en resa som i ”Achtung Baby”. Det är själ och det är hopp.

Det är en märklig skiva. Och så typiskt det U2 som inte synts till på länge. Att göra en skiva som inte hörts från dem förut. Det är blås, det är en massa keyboards och kyrkorglar. Ändå finns det omisskännliga där: det finns ingen som spelar gitarr som The Edge – det är ett nästintill patenterat unikt sound, det finns ingen som spelar bas så tungt och knepigt enkelt som Adam och Larry Mullens trumspel är så följsamt, så musikaliskt1.

Vi diskuterade ”Get on your boots” för några veckor sen. Och nej, det är ingen ”Beautiful Day”, det är ingen ”Where The Streets…” – det är en fishy förstalåt. Men herregud… resten. Det är så annorlunda och ändå så…U2. Det som är roligt är att man på nåt sätt hör mycket mer av avtrycken av producenterna: för det är nästan som om de valt att göra sin sista skiva. Producerar gör Brian Eno och Daniel Lanois – men självklart är också Steve Lillywhite med på ett hörn. Och ärligt talat – jag är jävligt tacksam att de fimpade idén om att göra en skiva med Rick Rubin som producent… Det är onekligen så att det hörs att det är

Just nu är min favorit ”Uncertain Caller”. Faktiskt den mest klassiska U2-låten. Men den gjorde det som andra aldrig lyckas med, den går rakt in i mina synapser, rakt in i mitt DNA. Den för mig tillbaka till den där eftermiddagen i Köping när jag mötte dem första gången. Genom TV-rutan från Lorelei-klippan. Och tårarna kommer. Det finns inget annat, ingen annan som lyckas med det utom när Bono, Edge, Larry och Adam hittar det där som för mig är magiskt. Den heliga tonen som klingar in i mitt innersta.

(lite senare) Eh… ja fortfarande men ”Moments…” är fantastisk. ”Magnificent” är snart ikapp ovanstående låt. Titellåten växer hela tiden. ”Crazy” är sån där som känns som sommar: den stökar omkring, det är mängder med inpass, bridges och annat. ”Stand up comedy” är Lenny Kravitz goes irish och stänker rotsoul. ”FEZ.Being Born” verkar vara det enda som blivit kvar från Bonos hot om att göra en trance-skiva och ändå blir det U2 av det. ”White as snow” – en låt som verkligen hörs vara samskriven med fr a Daniel Lanois. ”Breathe” är på nåt sätt de mest klassiska men här hörs de marockanska influenserna efter deras Riad-inspelningar och det är en fullkomlig The Edge-urladdning. ”The Cedars of Lebanon” är den som jag har svårt för men den må vara en normal ”Bono-pratar-sen-kommer-Edge-in-på-sång” så finns det delar i produktionen som gör den till något annat än ett riktigt bottennapp. ”Get on your boots” – jag tycker fortfarande den är kul.

Jag tänkte på det – hur det ändå är en fullständig combo. Plocka bort en av dem och det kommer inte fungera. En perfekt kreativ union. En sån där grupp som man önskar hitta – för att sen kunna förändra världen. För jag blir lite trött på såna som gnäller över att U2 väljer att ta ställning. Är det mer trovärdigt om någon sjunger ”jag satte på sjutton brudar, snortade sju kilo kokain och flydde från politiken” eller ”jag är så sorglig för han jag väntade på kom aldrig”? Fuck that.

1. för dem som inte är trummisar verkar det ett märkligt uttalande men för dem som är det, eller har spelat i band vet vad jag menar [↩]