Hittade det här hos Studiomannen. Tyckte det var typ den bästa utmaningen hittills.
- ”Pride (in the name of love)”. Den räddade livet på mig. Jag stod färdig att hoppa från en bro. Jag var typ femton eller nåt. Walkmannen rullade U2. Och plötsligt… så insåg jag att det var fan så mycket bättre att leva.
- ”800 grader”. Jag var väl sju. Med i frikyrkan. Och insåg helt plötsligt att jag faktiskt var punkare. Den elden slutar aldrig som började brinna då. Och Thåström har fortsatt brinna han med.
- ”Wasteland”. Även om jag idag skulle kunna vända på Husseys inledning… så är Wasteland en viktig låt. Och vi var ett gäng vinddrivna existenser; synthare, gothare, punkare där på slutet av åttiotalet. Som gjorde konstiga saker. Och var med i US1.
- ”Sunday Bloody Sunday”. En speciell version – på Loreleiklippan. Under en av dessa maratonrocksändningar som SVT sände under åttiotalet. Första gången jag såg U2 och sen dess är de ever and ever ändå det bästa. För det var som att bli knockad för en trettonåring. Det var bättre än punk, det var starkare än något jag tidigare varit med om. Det var den sanna frälsningsupplevelsen.
- ”Ziggy Stardust”. Den första skivan jag köpte någonsin.
- ”Ett helvete i taget”. Jag gillar Tomas Andersson Wij. Träffade honom när han gigade innan ett av mina sista ”gig” med Ondskamässan2. Och den här låten lyssnade jag mycket mycket på när allt vände – när jag insåg att jag faktiskt kunde bli frisk: men att jag hade förlorat Gud.
När ljusen släcks och du är ensam
och någon slitit av all hud
då hör du dig själv vädja
till den Gud du inte längre känner
Hjälp mig tro, hjälp mig falla
från det grepp jag hänger i
Ge mig frid nog att kunna
ta ett helvete i taget - ”Proud Mary”. Alltså – som låt är den ju inte viktig men vi spelade den en kväll i Västerås. Ett coverband med en massa kyrkfolk från Köping. 1989 var det. ”Jag kan hålla det åt dig”, sa hon den vackra blonda långa. Och tog ett svettigt linne och mina femtifjorton trumstockar medan jag packade ihop rigg och trummor. Idag är hon tvåbarnsmor och kallas i den här bloggen för HS. Lika lång, inte fullt så blond och skulle knappast bära på ett svettigt linne och femtifjorton trumstockar åt mig idag. Men hon är fortfarande lika vacker.
För en gång skull tänker jag inte utmana någon speciell. Men gör den. Det är en nyttig vandring i minnenas dal – tårar, kärlek och liv.
Ps. När jag lagade mat ikväll så spelade jag senaste plattan med Dinosaur Jr. Och Solstickan påpekade att han tyckte det var rätt bra. Det finns hopp för det lilla pop- och musikalsnöret…Ds.
- Ungsocialisterna – Socialistiska partiets ungdomsrörelse. Vi snackar hardcore-socialism… [↩]
- Ondskamässan var en fet produktion med bildspel av mig där jag också gjort musiken, det var dans (Linnea som dansade till ”Firestarter”) och band med – oftast stora delar av Sugarplum Fairy. Den handlade såklart inte bara om ondska men tog sin början där. [↩]