En bok som driver tesen att kvinnor ska utbilda sig till att vara hemmafruar, som berättar om en kvinnas tankar runt att inte ha sex innan äktenskapet och att arbete inte är lika intressant som att vara hemma med sina barn. En bok där huvudpersonen inte anser sig vara mindre värd bara för att hon menar att mannen är familjens överhuvud, eller som menar att hon faktiskt tror på bibelns skapelseberättelse.

En sån bok skulle antagligen skapa samma upprördhet som ”Girls of Riyadh” har skapat i Saudiarabien. Det är en bok som berättar om unga saudiska tjejers liv, hur de flirtar, tänker på andra saker än vad mullor och muftis tänkt sig att de ska tänka på.

It caused chaos because our deep, private secrets became exposed to the outside world. This is an expected reaction–we are ashamed to admit to the world how hypocritical our people can be. I see this slowly changing

I artikeln om boken påpekar man också att det inte nödvändigtvis är boken ensamt som skakat om sharia-mupparna utan det faktum att Internet helt enkelt gör det omöjligt att behålla gamla seder och kättra fast kvinnor i ett underdånigt liv.

Andra bloggar om: religion, bok, Saudiarabien, kvinnor, tradition, utveckling, Girls of Riyadh

Jag hade tänkt att skulle skrivit lite om SLU:s kampanj om klimatfrågan, som jag diskuterat en hel del med min vän Brit Stakston på JMW. Men hon har skrivit så pass mycket och bra att jag snarare säger: läs hennes blogginlägg: del 1 och del 2. För min invändning är just den i mitt tycke rätt låga nivån på målgruppsanalysen – och konsekvensanalysen: att man gör reklam som helt enkelt ger motsatt verkan. Tanken är att ge klimatfrågan en push i rätt riktning – istället har man lyckats med att ge ”klimathotsförnekarna” vatten på sin kvarn. Varför? Som jag sa till Brit:

Problemet är helt enkelt att klimatfrågan är en “jobbig” fråga. Den som inte förstår eller tar in subtexten: ironin och double jeopardy-idén kommer att se reklamen som information om att varningarna är överdrivna. Att använda ironi i opinionsbildande reklam innebär en stor fara.

Lite klantigt helt enkelt. Av byrån. Och, som jag och Elias verkar vara överens om: de borde skaffa sig en planner…

Andra bloggar om: klimathotet, reklam, SLU, Klimatets vänner, JMW, Brit Stakston

Diskussionen om övervakningen från staten av vårt digitala liv fortsätter. Mary listar intressanta bloggpostningar. Om ni läst den något märkliga moderata artikeln om att Sverige inte är något frihamn för nätpirater och följt den diskussionen (ex.vis hos Opassande) kanske någon minnesgod läsare av Deepedition hajade till vid namnet Mats Johansson? Jodå, det är samma fullblodsidiot som ansåg att bloggar var en fara för media och därmed för Sverige (en postning där ett troll lyckades med att bevisa att det finns en jävla massa skit i sfären också). Och samma Mats kom sättande till försvar för Lena Holfves huvudlösa försök att hävda titelskydd för sin bok.

Andra bloggar om: övervakning, fildelning, nätet, lista, Mary, Mats Johansson, Lena Holfve, troll, förbud, bloggande

Det svenska bloggandet är ännu i sin linda. Amerikanerna har använt formatet längre, och lyckats att faktiskt skapa ett antal stora nätverk: politiska bloggare anses vara viktiga för opinionsbildningen (ex.vis Daily Kos, Instapundit, Huffington Post, Wonkette), tech-bloggar avslöjar nya gadgets och uppfinningar så att Nasdaq påverkas (Techcrunch, Engadget, Slashdot1, livstilsbloggar som Boing Boing och en hoper andra. Metabloggarna är många. Och nu tar Realtid upp historien från (bl a) New York Times om när Om Malik fick en hjärtinfarkt på grund av sitt bloggande. Det som är intressant är vinklingen: det visar skillnaden (fortfarande) som finns mellan svenska journalisters syn på bloggar – och hur den amerikanska bloggosfären är en del av medielandskapet. För skillnaden för Om Malik på GigaOm är ju att hans läsare får reda på vad som hänt – transparens och möjligheten att ha en relation med skribenten. Att han fick hjärtinfarkt berodde helt enkelt på hans jobb: som är att blogga. Precis som att en chefredaktör på en tidning kan få en hjärtsmäll på grund av sitt jobb, eller en rektor på en skola. Framförallt när personen lever ett inte helt hälsosamt liv.

Friends and family have purged my apartment of smokes, scotch and all my favorite fatty foods — I am even going to be drinking decaf. I won’t be refashioning my avatar’s stogie with a celery stick, but I will be taking better care of my health.

Självklart handlar det om att det blir mer personligt: det handlar om att bloggare blir personliga varumärken och därmed sätter sig i en farligare sits. Men den utvecklingen är inte bloggens fel utan helt enkelt en självklarhet för ett mer fragmenterat medielandskap där en persons namn står som garant för seriositet och kvalitet.

The trouble with a personal brand is, you’re yoked to a machine,” said Paul Kedrosky, a friend of Mr. Malik’s who runs the Infectious Greed blog. “You feel huge pressure to not just do a lot, but to do a lot with your name on it. You have pressure to not just be the C.E.O., but at the same time to write, and to do it all on a shoestring. Put it all together, and it’s a recipe for stress through the roof.”

Till skillnad mot Realtids re-write, som uppenbart ligger i ett svensk perspektiv av att bloggande fortfarande är lite konstigt, så finns just problematiseringen om personifieringen med i NYT-artikeln:

Mr. Malik has 12 employees, including a chief operating officer, and editors run some of his blogs, Yet, “It’s his name on the door,” Mr. Kedrosky said. “People want to know what Om Malik thinks. People want to see posts with Om Malik’s byline.

Svenska medier insåg sent (en del har inte insett det ännu) att bloggandet inte är något annat än ett sätt att vidareutveckla samtalet med sina läsare, att vidga perspektivet genom snabbare nyhetsförmedling. Det är samma utveckling som gett oss en helt ny celebrity-kult. Och allt utvecklas synkront. Titta på vilken amerikansk tidning som helst: alla har bloggar. Titta på amerikanska företag: anställda bloggar överallt. I Sverige pratas det fortfarande om det hela som ”skitsnack på nätet” (tidigare har jag bland annat skrivit om det här, här, här (en bit ner) och här (en postning som innehåller ännu fler av mina postningar i ämnet).

När jag fortfarande idag ser hur journalister och andra idogt försöker att förklara att bloggandet är onödigt, farligt och inget värt får jag bilden av någon envis liten hästdiligensägare som försöker att stoppa ett framrusande godståg med bara händerna. Rädslan för utvecklingen är markant (och inte klädsam för ett land som förut varit framgångsrikt när det gäller digital medieutveckling). För det är en utveckling som kommer att köra över den som inte hoppar upp på tåget och skapar sina affärer ombord.

Det enda som finns att säga är: försök att negligera bloggandet så mycket ni vill. Ni har fel.

Andra bloggar om: bloggande, Om Malik, amerikansk bloggosfär, svenska medier, affärer, jobb, hjärtattack, personligt varumärke

På tal om USA så finns det en rätt intressant svensk blogg som försöker att rapportera om det amerikanska valet: Amerikanska val.

Andra bloggar om: val, amerikanska, blogg, svensk

Alter Ego ryter till runt sjukskrivningar och hyperpuckot Cristina Husmark Phersson, socialförsäkringsministern. Läs och ryt själva. Det hela är faktiskt så fel tänkt i grunden att det mest är fascinerande. Och sorgligt. Själv skrev jag en hel del om de nya riktlinjerna för sjukskrivningar, med början här och dagarna efter fortsätter jag argumentationen.

Andra bloggar om: riktlinjer, sjukförsäkringen, bonus, Christina Husmark Phersson, sjukskrivning

1. snarare en kollektiv community men som hör hemma här tycker jag [↩]