Louise P (och fortsätter sin analys på sin egen blogg) håller fanan högt när Kent Asp försöker negligera bloggutvecklingen som politiskt instrument. Det är fan att en medieforskare inte kan se saker i ett globalt perspektiv…

Louise Persson suckar lite när hon hör om Kent Asps tal om flopp. Det finns så orealistiska förväntningar på den politiska bloggen, menar hon. Alla bloggare har sina olika agendor.

Morian analyserar det hela vidare och pinpointar problemet:

stämmer säkert, om man mäter verkligheten efter de rutnät och andra parametrar som Asp och hans kollegor förlitat sig på i många år. Nya mediekanaler som följer en annan logik och andra spelregler passar inte in i mallen och bedöms därför som betydelselösa. Själv tror jag att den gode Asp här gör ett stort misstag.

Bent skriver utifrån sitt eget politiska arbete:

Bloggen Bent har gjort att jag idag har en starkare politisk röst än vad jag skulle ha haft om jag varit beroende av att en representant för gammelmedia hade suttit och sorterat insändare till en mycket begränsad yta bestående av en tabloids eller morgontidnings insändarsida, eller om jag skulle få försöka förtjäna min position genom interpartistiskt slitgöra.

Ska man lägga ett marknadsföringsraster på Kent Asps misslyckade analys så visar det bara att han fortfarande tror att masskommunikation är det som skapar genomslag: one-to-many. Problemet för honom är att han inte ens inom riktigt traditionella annonseringsformat kan finna detta – det handlar om att ”nätverka” sin marknadsföring. Ett sorts one-to-one-to-one i en serie av påverkan.

Fortsättning efter utfodring av barn:Det handlar inte om att påverka ”alla” utan att påverka dem som sedan i sin tur kan påverka.

Och det som sker i bloggarna är en fortsatt diskurs, som ofta fortsätter efter det att media sprungit vidare efter nästa kick. Bloggarna förmerar det offentliga samtalet. Som jag skrev igår så är det även vissa extremt naiva och vänsterromantiserade politiker som också menar att bloggar är meningslösa. Problemet är att man även här utgår från masskommunikation som det enda vettiga.

Jag har skrivit om new media vs old media hur mycket som helst. Här finns en mängd länkar och en diskurs utifrån andra som också diskuterar utifrån samma ståndpunkter: Media är så rädda så rädda

Uppdatering: Lotta har samlat ihop diverse bloggkommentarer.

Uppdatering: Flera bloggar har kopplat ihop Torekulls hakutstickare om att man borde fimpa ledarsidorna eftersom det idag sker så mycket signerat material i krönikor och analyser att de osignerade ledarartiklarna förlorat sin mening med Kent Asps analys av bloggandet. Förutom Beta Alfa så skriver Ljungkvist om det. Och förutom en mycket skarp analys runt ledarskribenternas och journalisternas etik kontra bloggosfärens, kan han bara konstatera (som vi andra) att Asp inte förstått den nya medievärlden.

Uppdatering: TBFKEM gör en vacker liknelse när hon liknar Kent Asp (och en hel del old media generellt) med varumärket Facit((Jag hittade en intressant analys av ljudboken och bloggen kontra traditionella tryckta böcker här)). Att inte förstå det nya och försöka förklara att det gamla fortfarande är bäst. Och inse att man plötsligt är obsolet.

Uppdatering: Hanna Fridén skriver också i ämnet:

Satsa mer på nätmedia, det är framtiden, och så länge tidningarna väljer att ha allt välutvecklat och relevant material i deras tryckta upplagor istället för på nätet så kommer bloggarna fortsätta att vara ett konkret hot.
Men ni får inte bort oss genom att försöka säga till oss att vi är onödiga.
Det förlorar ni på.
Som att hävda att internet bara är en fluga. Utvecklas med tiden, försök inte ordbajsa ner allt till stenåldern.

Uppdatering: drf på Teflonminne (mannen – varför har du inte visat din svada förut?) tar avstamp ur Gudmundsons ledare och skriver en bra postning.

Andra bloggar om: bloggar, Kent Asp, old media vs new media, masskommunikation, one-to-one, seriell kommunikation