Om skrivandet

“The scariest moment is always just before you start. After that, things can only get better.” skriver Stephen King i sin bok On Writing – Memoirs of a craft. Boken är småputtrig och fylld med diverse glada tillrop. För Stephen King skrivandet är ett hantverk, inte ett konstverk. 

Det är svårt att börja. Jag är en typisk sån som har svårt att börja att skriva. Det tar emot. Jag vet att det är arbetsamt och kommer ta en massa tid och energi. Det är jobbigt att skriva. Ni vet hur det kan vara när man ska träna; man vet att man borde, det kommer (kanske) vara skönt efteråt men det är segt att ta sig iväg. 

Så är det för mig att skriva texter. 

Samtidigt är det något som jag inte kan komma ifrån. Nåt som hela tiden ligger där och gnager i bakhuvudet. Självklart klarar man sig på att slänga iväg lite tweets, skriva nåt längre på Facebook eller så. Men det räcker inte. Jag är en skrivande person. Jag är bäst att uttrycka mig i text.

“Life isn’t a support system for art. It’s the other way around.”

Jag har skrivit så länge jag kan minnas men när det blev mitt jobb tenderade det att bli just det. Idag skriver jag extremt lite även i jobbet; mitt författande består till 90% av mailskrivande. Efter att jag blev anställd har jag blivit tvungen att sluta skriva krönikor och även minska mitt skrivande om min profession. Det är som det är. Nåt man får acceptera. 

Samtidigt så är jag en kreativ person. Jag har skapandet i mig. Jag hävdar att kreativitet inte handlar om ett speciellt format, utan om något som måste komma ut. Det är ett tillstånd som man sedan väljer sitt verktyg. Kreativitet handlar om att skapa eller omskapa – inte att kopiera eller göra precis samma. Det kan vara skrivande, fotograferande, musik, skateboardande, matlagning, sminkning, stickning, dans eller nåt annat som innebär att vara kreativ och inte bara duplicerande. 

“When you write, you want to get rid of the world, do you not? Of coarse you do. When you’re writing, you’re creating your own worlds.”

Under några år har det för mig blivit fotograferande. Jag har hittat tillbaka till mitt bildseende och det är roligt att redigera, att förbättra, ibland förändra, och låta historien jag tänkt berätta skapas i ögat hos den som ser bilden. 

Jag önskar jag hade fokus att börja göra musik igen. Och tid att göra mer video. Jag har en stor verktygslåda för min kreativitet. 

Samtidigt så räcker det inte. För även om fotograferande är att berätta en historia så är orden det verktyg som jag kan allra mest. Även om det andra skulle vara roligt så innebär det alltid att jag behöver börja om (jag har iofs spelat hela mitt liv men ändå). Att skriva är något som jag vet att jag kan. Jag vet att jag är bra på det. 

“What is writing? Writing is telepathy.”

Det är det som ändå kan fascinera mig med skrivandet. Med orden kan jag vara mer precis i vad jag vill berätta. En historia i text är mindre öppen för tolkningar. En bild kan betyda mängder med saker och historien man vill berätta är inte självklar, ett musikstycke kan kännas på ganska olika sätt för olika personer. En text, skrivna ord, skapar samtidigt, genom sin stängdhet, möjlighet att gå djupare in eftersom det finns plats för att direkt koppla det till sin erfarenhet, till sin egen själ. Du förstår lättare historien – och kan därmed låta den gå in i det semi- och undermedvetna när du läser den. 

Text är ett skarpslipat vapen. Som ordvrängare, skribent, författare eller vad man nu vill kalla sig så har man därmed också ett ansvar. Ett ansvar och ett uppdrag. 

“Don’t wait for the muse.”

Men ändå skriver jag inte längre. Bloggen har varit tyst länge. Jag vill, men det tar emot, jag hittar inte riktigt till det där att göra det. Samtidigt som jag vet att det, precis som med allt annat, handlar om att göra. Det är ett hantverk, det kräver övning, träning, flås, ambis. Jag behöver få upp kadens i skrivandet igen. Det är svårare och svårare desto mer ”beställningsjobb” man gjort. För jag tycker ju själva skrivandet inte är kul i sig. 

Sen är jag ju usel på att hålla uppe frekvens när man sätter upp mål. Den lilla rebellen i mig sätter sig ständigt emot det: ”varför i helvete ska du följa den där planen eller varför ska du blogga i hundra dagar?”. Så blir det inte mer. Och jag känner mig mer misslyckad. 

“Writing isn’t about making money, getting famous, getting laid, or making friends. In the end, it’s about enriching the lives of those who will read your work, and enriching your own life, as well. It’s about getting up, getting well and getting over. Getting happy, okay? Getting happy. … The rest of it – and perhaps the best of it – is a permission slip: you can, you should, and if you’re brave enough start, you will.” 

Så jag tänker försöka börja skriva igen. Lite längre. Lite mer fokuserat. Skala bort det som oftast var det jobbigaste: jaga länkar och jaga bilder och sånt där; roligt i sig men tidskrävande och alltid det som gör att jag släpper en textidé. Inga tidsplaner eller krav på en viss frekvens. Det jag ska kräva av mig själv är att skriva i sommar. På det där sättet som gjorde att den här bloggen faktiskt blev till 2005; att skriva om allt det där andra.

##Noter##

Om du vill läsa Stephen Kings bok så finns den hos Amazon. Rätt trevlig bok.

Bilderna kommer jag inte bry mig i så jättemycket utan helt enkelt slänga in de jag gillar av mina egna. Vill du se fler så kolla på min Instagram. Den som blev till den här har en massa oväntad symbolik för texten i sig.

Jag har slitit med det här förut och skrivit om skrivande genom åren:

Därför är jag här 2005 Kärlek till orden 2007 Jag skriver därför finns jag 2013 Skriva spela skriva spela 2014 Tillbaka till rötterna 2017 Om orden inte längre är ens vänner 2017