De som hittar det hittar det

Statsministern har hållit tal till nationen. Jag har spenderat senaste veckorna mest för mig själv. Vilket iofs inte är ovanligt men att vara helt själv sju dagar på raken är till och med mycket för mig. Corona. Vi gömmer oss bakom skämten och när ångesten ändå trycker till över bröstet funderar man över om man kanske har fått den där moderna pesten.

Just ikväll blir det tungt. Nytt stök i privatlivet. Får den här gången försöka vara stöd. Och bumper. Samtidigt oron: för jobb, för framtid. För vad allt det här ska göra med det som är viktigt och skört. Samtidigt så man ler åt det. När jag fyllde trettio spårade ett gaståg ur mitt i Borlänge. När jag fyllde fyrtio fastnade vi i London pga av isländsk vulkan. Om mindre än en månad fyller jag femtio. Kan lugnt säga att jag undrar om armagedon kommer när jag fyller sextio.

Varje vår. Den här våren skulle ju bli den första utan stök. Yeah right. För fyra år sen skilsmässa, för tre år sen konkurs, för två år sen försöka att ta hand om alla känslor och morsans nedgångna hus, för ett år sen inse att hur mycket än flytten från Dalarna var en smart sak så var den verkligen flytt från allt till nåt som var väldigt mycket mindre. Den här våren såg jag framemot; nytt jobb, ny lägenhet, första våren i Västerås. Istället Corona och annat skräp. Insikten att det här kommer trasa sönder så mycket.

Man klarar det mesta. Men ibland blir ångesten lite för påtaglig. Känslan av att det kanske inte är någon större idé att kämpa. Överlevandets konst som jag förfinat senaste åren. Där de exogena smällarna mer eller mindre tagit udden av de endogena i min sjukdom. Frustration och meningslöshet samtidigt mina fiender och de båda har joinat forces.

Jag behövde bara skriva av mig lite. De som hittar det hittar det.