Ondskan är inte kvantitativ utan kvalitativ: tankar runt Förintelsen

Idag är en av minnesdagarna runt Förintelsen. I år är det 75 år sedan. Hack i tiden är viktiga. Och blir viktigare och viktigare att hålla i minnet desto längre ifrån händelsen vi kommer. Särskilt nu när det finns alltför många som vill förklara att det var väl inte så farligt. Och så få kvar som var ögonvittnen.

Tiden är fienden här. Den gången det sista ögonvittnet dör är vi illa ute. Och det är inte nynassarna som kanske är värst utan de som utifrån andra agendor väljer att köra whataboutism runt det. Stalin, moderna folkmord, Maos den långa marschen, klimatkrisen, Castros regim. Och även på vänstersidan där det är en fin linje mellan antisionism och antisemitism. Hur gärna man än vill separera den.

Ondskan är alltid där och ondska är inte kvantitativ utan kvalitativ. Varje barn som dör, varje kvinna som våldtas, varje familj som förlorar sin pappa och make, varje familj som förlorar sina rötter och sitt hem. Det går inte att mäta sorgen, smärtan och hur det påverkar en människa.

Men vi kan inte relativisera Förintelsen. Vi får inte göra det. För det som var väldigt speciellt med Förintelsen och som gör den skrämmande är inte nödvändigtvis att det var i Europa eller att det handlade om ett land som på många sätt var “civiliserat” utan om dess effektivitet. Hur ondskan valde att vända den industrialiserade metodiken mot människor, hur dåtidens excel-ryttare enkelt använde sin kunskap för att försöka radera ut både ett folk och icke-önskvärda. Hur människor snabbt rationaliserade sina emotionella upplevelser och accepterade hatet som grundstock och fokusmått.

Be??ec, Sobibór, Che?mno, Majdanek, Treblinka och Auschwitz-Birkenau. Det skrämmande ligger i fascinationen av ordning i samband med utrotande. Det gör Förintelsen till något vi aldrig får låta hända igen. För nästa gång är vi mycket bättre på det. Mycket mer effektiva. Mycket bättre på logistik, datahantering och inte minst – mer effektiva på att döda.

Det är mörka tider. Globaliseringen har gett oss ett rejält bakslag med rädda människor som söker sig till djupt konservativa och isolationistiska tankar, politiker och rörelser. Det skrämmer och kan göra oss apatiska. Det binära i att vara för något för annars är man emot. Polariseringen intill dumhet. Och många väljer att skylla på tekniken. Att ondskan skulle finnas i kugghjulet, i tåget, i datorn.

Tekniken är neutral. Skärmen gör oss inte dummare utan vad vi läser på den. Vi blir inte bättre för att vi träffar fler personer – vi blir bättre av att möta rätt personer oavsett om det är i köttet eller online. Nynassar, nyfascister och dumma jävla medelålders skrikmåshögermän skapades inte av tekniken. Men de är bra på att använda den.

Så var ligger hoppet? Är vi ödesbestämda att göra samma sak en gång till? Det tror jag inte. Men välj att se var fienden faktiskt är. Vem som på riktigt är fienden. Istället för att fajtas mot digitala väderkvarnar.

Vi kan låta ondskan vinna. Eller helt enkelt besegra den än en gång. Valet är helt enkelt vårt.

Photo by @jeancarloemer?utm_source=unsplash&utm_medium=referral&utm_content=creditCopyText">Jean Carlo Emer on Unsplash