Äh, va fan. Vem försöker jag lura egentligen? Jag är lika beroende som alltid att skriva. Det går inte över. Det har aldrig gått över. Det är ett gift, ett beroende. Ett rus även när det bara är skräp som produceras.
Ofta saknar jag tiden när jag och The-Beautiful-One-Aka-Galatea jagade på varandra, oss själva och alla idioter som De Missanpassade. Hon kunde få mig att känna mig riktigt beige som skribent – och på så sätt få mig att sprätta iväg texter som var så där mysigt föraktfulla mot alla som inte var vi. Med en ordkaskad riktad mot sånt som var att förakta. Eller förnedra.
Ord är som en drog. Oavsett om det handlar om en varumärkesstrategi, en copy för ägg eller en kort notis för whatever tjosan-publikation man kan tänka så är det själva kärnan i ordknarkandet: att skriva. Se det byggas upp framför ögonen. Vifta med det mentala trollspöet och skapa mening av meningslösheter, insikt om det insiktslösa. Eller bara en mängd ord utan någon annan mening än att bara finnas till.
Solstickan har ärvt det. Han läser. Oavbrutet. Inte bara för innehållet utan lika mycket för läsandet i sig. Det öppnar sig nya världar. Det är fascinationen över ord. Samma förtrollning som sin far för hur ord kan användas, samma glädje över riktigt usla skämt som bygger på homonymer. Han påpekar att vissa saker borde skrivas på ett enklare sätt – eller riktigare (dvs. med riktigt utförd kommatering…).
Vi har numera sju överfyllda Billybokhyllor av den stora sorten. Solstickan håller på att växa ur sina bokhyllor. Visst är det fascinerande med böcker. Men det är inte böckerna i sig – eller själva essensen av dess innehåll som fascinerat mig genom åren utan att de består av ord. Meningar som skapar bilder. Eller faktabaserade visdomar. Så jag har ingen kärlek till just boken som bok – jag läser för att jag älskar ord. Egentligen spelar det därför ingen roll om orden är skrivna i böcker, på nätet eller på baksidan av en mjölkkartong. Jag läser det som kommer för mig.
Genom åren har jag blivit anklagad för att använda språket, och då sk ”svåra” ord, för att trycka ner. Otaliga är de gånger som jag fått höra att jag ska ”skriva på svenska”. Vilket jag ju gör. Det svenska språket består av många fler ord än vad många verkar tro – eller bry sig om. Jag njuter av att hitta ord som på pricken betyder det som jag vill säga – och då i sin essens har en definition som är mitt i tjurens öga. För ord har olika värde även om de är synonymer – samtidigt som man då måste utgå från en grundläggande gemensam definition. Två ord kan ytligt sett betyda samma sak – men bestå av ett antal ytterligare lager av betydelsebärande värden som mer precist definierar vad man vill säga.
Idag är jag mitt i orden. Mina dagar består av ord. Jag spenderar min tid med att definiera värden genom att använda ord som bäst beskriver en känsla, en värdering, ett faktum. Jag brukar säga att om man räknar arvodet vi får per ord så är det både billigt och dyrt. Billigt eftersom jag spenderar min tid med att läsa mängder av ord – för att hitta de dyra orden: de där få orden som ska bygga varumärket. Ju färre, desto mer precisa – och därmed bättre. Ju mer precisa, desto enklare bör de vara. En motsättning som gör varje dag till sin egen utmaning.
Och som vanligt har jag svårt att hitta på en slutkläm.