En bit in i #blogg100. Jag försöker skriva något varje dag. Redan femte dagen så blev det snabbt att försöka få ihop nåt. Jag försöker att mer och mer göra det som jag faktiskt tänkte: att göra tvärtom. Inte planera, inte dela, inte titta på statistiken. Så pass att jag helt enkelt slängt bort den synliga statistikmätningen på den här bloggen. Helt enkelt att jag låter bli att titta på Analytics.

Jag vet helt enkelt inte om nån läser. Jag väljer att inte ens bry mig om det. Jag skriver bara. På nåt sätt kan det kännas som om jag söker efter min röst. Söker att återfinna. Det är lite som att börja träna igen efter ett långt uppehåll. Eller som att sätta sig vid pianot efter att inte spelat på flera månader.

Trevande, osäkert, sökande. Det känns så. Trevande, osäkert, sökande. Det finns just nu ingen glädje i det. Mest ett val: att göra det. Kan nästan kännas som botgöring: jag älskar att skriva men hatar skrivandet. Jag pinar mig för att hitta tillbaka.

Hela tiden med den gnagande oron att det inte finns något där. När jag hittar tillbaka. Allt förändras. Jag förändras. Mina förutsättningar förändras. Livet förändras. Texten förändras. Förändras till något som jag kanske inte längre tycker om. Förändras till något jag inte längre vill ha med att göra.

Tanken på det är lite som att bli flådd.

När orden som var ens vänner inte längre är det. När de i bästa fall blir obsoleta. Eller i värsta fall ens fiender. Ska man tämja dem? Försöka att hitta tillbaka till kärleken även om den inte längre finns där? Ska man stå ut ett tag till?

Vad är jag då?