Spela skriva skriva spela

Att skriva är som att spela. Skönheten ligger i helheten. Att få ihop ord, stycken, rytm och stil till att fungera. Det är lika svårt att skriva bra som att spela bra.

Tänker på det när jag hjälper sonen med läxa. Han skriver en debattartikel. Vi hjälps åt, hittar vinklar, hittar synonymer, rytmen, stilistiska smarta lösningar. Jag är van och kan mycket av själva hantverket, han jobbar på. Men om jag skulle be honom lära mig spela gitarr skulle det vara tvärtom. Jag kan spela men jävligt hjälpligt medan han börjar kunna hantverket.

En av de värsta tillfällen jag varit med om var när en kunds konsult tog texten som jag och flera andra jobbat hårt med, uppåt två dagar tog det, och förklarade att ”det här tog väl någon halvtimme”. Det var en bra text, det var bara att de visste inte vad de egentligen ville ha eller säga. Jag blev ganska perplex och övriga räddade situationen. Jag undvek reflexen att bara resa mig och gå. Eller ge honom en smäll över den smilande truten.

Samtidigt kan man väl antagligen säga att om han hade förväntat sig dansband och fick rock’n’roll så tyckte han det var fel. Och om han inte gillade rock’n’roll så ansåg han väl att det bara var dunka dunka. Så lika väl som att han kanske egentligen borde funderat på sina förutfattade meningar borde jag funderat mer över om jag lirat rätt musikstil i texten.

Det finns stor skönhet och gott hantverk i såväl en byråkrattext som är väl skriven liksom i hissmuzak som är välgjord. Det finns en skönhet även i det som skapats för att vara funktionellt. Det är ibland lätt att glömma.

Men det är också oerhört viktigt att minnas att en text också kan vara en upplevelse. Ibland samma för alla, ibland olika. Ibland direkt och ibland indirekt. Vissa skribenter får ett eget språk, en egen ton som genomsyrar det de gör. Precis som vissa instrumentalister har en egen stil. Andra är utmärkta studiomusiker – eller copywriters – som kan skapa skönhet utifrån den idé eller det behov, den text eller den musikstil som är vid handen.

Jag tillhör de liberala inom språket. Men jag är rädd för en utveckling där det skrivna inte får vara något som kan bära både upplevelse, känsla, djupaste glädje och svartaste sorg utan att flankeras av visuella komplement. Eller att vi minskar vårt textanvändande till 140 tecken, podcaster och snabba realtidsuppdateringar.

En text kan vara snabb och den kan vara långsam. Precis som ett stycke musik. Den kan vara vacker, ful, upprörande, stilistiskt experimentell, grundläggande, apart. Bara den inte är meningslös. Bara den inte tappat insikten om att bära vidare det som den vill säga. Av sig själv.

Min lärare i predikokonst lärde oss att alltid försöka ge texten tid. Skriv först. Låt vara. Skriv sen om det. Skriv åt sidan, skriv på djupet, på bredden. Skriv i cirkel, skriv åt helvete. Precis som när man spelar för att hitta något att spela vidare på.

Tid. Det är något som man måste ge både det spelade och det skrivna. Det är något den spelande och den skrivande måste ge sig själv. Inte endast de få sekunder som vi har tillgodo.