Det värsta som kunde hända

Extra val med allt. Ett ultrasupervalår. Vilken röra.

Jag är skeptisk till att det för något gott med sig – extra valet. Och så borgerlig som jag än är så tycker jag det funnit drag av lätt åsneaktig istadighet från Alliansens håll när det gäller att faktiskt försöka lösa problemet. Men en oerhört märklig inriktning på att försöka skapa synen att en opposition har ansvar för att få igenom sittande regerings budget från socialdemokratiskt håll – trots att de själva så sent som förra hösten gjorde precis samma sak och förklarade att det inte var deras ansvar. Det är just nu en sagolikt patetisk pajkastning från alla håll och kanter – och båda har tungt ansvar i den uppkomna situationen.

Mitt i allt det här visar sig SD vara ohyggligt PR-smarta. De väljer att utnyttja presskonferensen till att driva sina teser och sätta ner foten i en mycket mer flagrant rasism, xenofob och främlingsfientlig position än tidigare. Liksom att konstant visa att deras intresse för demokrati är ett intresse av att skaffa sig makt för att sedan hela tiden disruptera demokratiska processer. Ett känt fascistiskt modus operandi som använts av fascister genom tiderna.

Jag är desillusionerad över att det här kommer att bli något annat än ett “skräckval” för oss som ogillar SDs separatism och nyfascistiska politik. För jag tror inte att Åkesson kommer tillbaka och det vi ser nu är en mycket mer hårdför kärna av ideologiskt skolad sort som styr partiet långt mer ut i de bruna tassemarkerna.

Det är också intressant med termerna. Det är ett extra val. Alltså ett val som satts in extra pga omständigheterna. Det är inte ett extraval – dvs. ett val som innebär att man väljer något extra till. Det är heller inte nyval och fr a är det inget omval. I ordet finns makt. Här handlar orden om vilken kontext saker är i.

Tyvärr blir jag rätt dystopisk. Vi går till extra val med Moderaterna utan partiledare, en allians som på många sätt förlorat den viktiga sammanhållande länken, kraftigt försvagade socialdemokrater, och ett Miljöparti som kommer få svårt att vara trovärdiga som runner ups efter att språkrören lyckats låta som riktiga betongpolitiker under den korta tiden som statsråd. Ett samarbete bland de röd-gröna som vänligt kan betecknas som något rörigt och ostringent. Och ett jäkligt starkt SD som rider på ultrahögervågen i Europa. Samtidigt en oerhörd fara att många svenskar efter “supervalåret” är oerhört less på politik – och helt enkelt stannar hemma. Förutom SD-anhängare som antingen har incitamentet att känna sig som om man har en mission, eller som är upprörda och vill att politikerna ska få en näsbränna.

Tyvärr kommer jag nog få skriva att närmare en fjärdedel av svenskarna väljer att rösta på rasistiska åsikter.

Det här var det sämsta som kunde hända – och problemet är att de övriga partierna kommer att bråka med varandra och därmed skapa möjligheter för SD att växa ännu mer så länge de inte trampar rejält i klaveret. Då har vi en situation som kan innebära att vi har ett nyfascistiskt parti som är näst störst eller i värsta fall störst den 23 mars.

Det är skrämmande på många sätt. Och alltför bekant om man tittar bakåt i den europeiska historien.