Okej då. Men jag tänker inte numrera.

Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i att uttrycka oss på egna villkor, men med respekt för varandra. Hoppas du vill vara med.

Jag har alltid trott mig vara en skrivande person. Men jag skriver mindre och mindre. Och jag tycker mindre och mindre. Just för tillfället är jag i en situation där omvärlden mest blir en sorts backdrop till allt som händer i mitt eget liv. Omvälvning, förändring, kaos. Pick two.

Årets blogg 100 har ett sorts ”tema” som kan kännas stort. Nästan högtravande. Och krävande. Viktigt. Enande. Involverande.

Jag borde. Men vill egentligen inte. Det skulle vara bra att komma med en jättebra idé, ett koncept som jag följer. Bygga varumärke. Men vissa morgnar är det nog att försöka ta sig upp. Jag jobbar, jag jobbar, jag ser till att ta alla beslut jag måste. Jag väntar in. Jag tänker tänker tänker. Och ser till att staka ut nån sorts framtid samtidigt som det där som varit rämnar.

Så jag väljer att gå tillbaka till rötterna. Inget planerande, inget smart koncept, inget som bygger något varumärke. Inga instagramsmartposter, inga stories, inga livesändningar, ingen vlogg. Utan bara ett försök att 100 dagar publicera en bloggpost om nåt. En bloggpost. På en blogg som ligger mer eller mindre i träda.

Skiter i bilder, struntar i att skriva vackert och redigerat. Bara rå text, otuggade tankar, ibland kanske något helt annat. Dag för dag. Utan något mål. Utan någon eftertanke.

Back to blog-basics. Det blir mitt #blogg100.