#kärrtorp handlade om 20 000 som fått nog

Jag är ingen tillskyndare av demonstrationer som något sorts “bästa-man-kan-göra”. Manifestationer har sin plats i ett politiskt spektrum. Det är ett av flera verktyg. Jag har demonstrerat i min dag. Jösses ja. Idag väljer jag andra verktyg. Som jag tror passar mig bättre.

Sen är jag ju libertarian. I ögonen hos en del åt vänster därmed liberal och borgerlig (vilket generellt är jätteunderligt synsätt eftersom jag är lika störande för liberaler som för vänstern). Sedan den första ödesdigra demonstrationen i Kärrtorp har det diskuterats att liberaler antingen inte bryr sig om rasismens utveckling eller helt enkelt egentligen är rasister. Vanligtvis gärna med en adderad “ni är vita så ni ska bara hålla käft”. Det är lite ostrategiskt. Och inte speciellt sant.

Det tråkiga är att den viktiga frågan om rasism – om vilket land vi vill vara, om att vi idag har ett rasistiskt främlingsfientligt parti invalt i riksdagen – och hur vi tillsammans ska undvika att utvecklingen går åt fel håll – blir till en fråga om vem som har tolkningsföreträde i att fördöma rasismen. Mellan vänster och höger. Där SD och SMR och andra lite i godan ro kan se hur fiendskapen mellan de som borde stå enade mot dem sprider sig. Det är faktiskt kontraproduktivt och oerhört oerhört dumt (ett krig i ett redan lite överpumpat krig?). För att inte säga idiotiskt. Generellt så blir vi alla nyttiga idioter för krafter som ingen av oss vill låta växa sig starka. Den gamla beröringsskräcken dyker upp och vi flyger på varandra. Oavsett om det handlar om svarta blocket eller tårtor.

För efter dagens fantastiska manifestation där närmare 20 000 personer tog sig ut till Kärrtorp liksom även tidigare inför denna respektive runt demonstrationer i Umeå och andra ställen så har en del företrädesvis liberala och högerinriktade förklarat att vänsterextremismen minsann är lika illa som högerextremismen och att eventuell närvaro av AFA och svarta blockets övriga delar inte kan accepteras om man ska delta i demonstrationer.

Samtidigt har demonstrationsarrangörer valt att säga nej till talare för att de inte är vänster. Eller tillhör rätt grupp. Eller av någon anledning inte tänker rätt. Att liberalismen generellt endast inriktar sig på att vara passiv. Det är knappast grogrund för att enat stå emot mörkerkrafter. När hatet mot de gamla politiska motståndarna får ta mer energi och plats än hat mot fascism och människofientliga partier så är man ute på mycket svag is. Eller debattörer väljer att säga att kritiken var väntad. För att skapa sin egen sanning.

Eftersmaken av den fantastiska manifestationen mot rasism blev besk. Bisarr på många sätt. En dag av känsla av enhet förbyttes mot bittert stridande mellan fraktioner. Britta Svensson skriver bittert och närvaron av några få AFA-anhängare väljer många att tycka är viktigare att diskutera. Argument om att demonstrationen därmed bejakade våldsverkande, att den normaliserar extremism och allt sånt innebär bara en sak: att man ställer sig på samma sida som SD som initialt menade att talmannen inte skulle åka dit. För att vara krass: idag är diverse journalister och debattörer på högerkanten faktiskt nyttiga idioter för rasisterna.

Det viktiga i manifestationen var vare sig att det var några vänsteranhängare som talade, att det fanns några från svarta blocket där eller att det var någon sång som inte borde sjungits. Det var att man samlade 20 000 personer som alla fått nog. Som inte ville se hakkors ritas eller höra mer hatiskhet mot personer som inte av en viss grupp (och ett visst partis representanter) anses som att höra hemma i Sverige. Det var, för att använda den enda text som verkligen plockar upp det viktiga i manifestationen – Jens Liljenstrands krönika i Expressen Kultur, inte en manifestation utan 20 000 manifestationer. Eller hur många som nu var där. Och varje manifestation fäste i varandra till en oerhörd styrka mot anti-humanism, främlingsfientlighet och rasism. En kedja av enskilda som tillsammans blir en kör mot att det ska byggas murar och värderas olika.

Sen kan vi ha lite olika tolkningar hur det ska lösas. Men den liberal som inte kan se att rasism frodas i ett läge där personer känner sig maktlösa, eller att våld växer när människor känner sig instängda och frustrerade behöver nog läsa på. Och den vänsterinriktade aktivist som tror att svaret är ett statligt övertagande av produktionsmedlen, mer makt åt facken eller generellt att vård och omsorg är det enda svaret behöver nog ta sig i kragen.

Men grunden är att vi inte accepterar rasistiska och främlingsfientliga åsikter, att fascismen ska jagas tillbaka till historiens mörka minnen. Det är det som manifestationen i Kärrtorp faktiskt handlar om. Det är det enda som är viktigt. Oavsett om man är vänsterextremist, liberal eller whatsoever. Idag är det här den stora faran för demokrati. Och det är jävligt skevt.