Konsekvensanalysen med barn i nyhetsförmedlingen

Att söka bra berättelser är en viktig del i journalistik. Liksom att vi idag har en utveckling där antal klick styr mer och mer av nyhetsvärderingen. På samma sätt ser vi mer och mer journalistik som styrs av en agenda. Ofta goda intentioner men ibland känns det som om det går lite för snabbt.

Nyheten om de två pojkarna vars kalas inte blev av pga av att deras kompisar inte kom är hjärtskärande. Ingen förälder kan låta bli att känna med dem, och en del föräldrar har varit med om liknande och minns smärtan. Så vi delar, vi pushar och när sedan politiker väljer att gå in och ge sitt “stöd” så blir det en nationell angelägenhet. Journalisterna börjar skriva, ringa, ta ledsna bilder på föräldrarna. Det hamnar i en helt annan nivå och kontrollen tappas bort på vägen. Konsekvensanalysen hamnar på efterkälken. Oavsett om föräldrarna valt att säga att de inte vill få barnens namn i “tryck” så kommer alla i närheten veta vilka det handlar om.

Nyhetsvärderingen kommer lite i andra hand. Som @pettfor, vikarierande nyhetschef på Svd.se säger:

Det är ok. Jag kände bara ett lite annat styng av oro. För en sån här grej, som tar en väldig fart i alla kanaler (flera tusen har delat bara Aftonbladet-artikeln och VGs artikel 31000 gånger) tappar också vilka möjliga konsekvenser det kan få.

För det handlar i grunden om barn. Oavsett om meningen är att få föräldrar att tänka till så är det ett tiotal barn som nu får läsa att de gjort sina kompisar ledsna. Vad händer med dem imorgon när de kommer till skolan? Vad kommer det innebära för deras framtid? Deras 15 minutes of fame är att vara svikare. Som åttaåringar är det knappast något som är enkelt att hantera. Det är ingen som verkar brytt sig att fråga föräldrarna varför de inte kom. Det kan finnas mängder med förklaringar som inte handlar om den outtalade anklagelsen: att kompisarna struntade i de två pojkarna.

Är det föräldrarna till de två ensamma pojkarnas ansvar? Nja, de valde att på sin Facebook lägga ut sin frustration. Det är vi många som gör. Facebook är vårt vardagsrum, vårt extensiva köksbord. Konsekvensanalysen borde gjorts på nyhetsdesken – först och främst i VG (vars artikel ändå har mer försök att hitta en vinkel och försöka hantera konsekvenserna någorlunda) men också i de svenska tidningar som nu hakar på.

Jag tror att det självklart är bra att ta en sån här historia och fundera över hur vi hanterar både våra barn och andras barn. Men det är ingen nyhet och att låta det bli en sådan pga av att politiker väljer att ta chansen att göra en god sak – i det här fallet finns det för många ovälkomna möjliga konsekvenser. Jag tror att media behöver ta ett större ansvar för såna här historier.

Uppdatering: Nån som totalt inte fattar vad saker kan innebära är den psykolog som säger sig vara inriktad på barn- och ungdomar som uttalar sig i sidoartikeln:

Ingrid Gråberg påpekar att hon inte vet vad som ligger bakom att ingen kom till de norska pojkarnas 8-årskalas. Men om det är mobbning kan det få långvariga konsekvenser för barnen.
– Förmodligen har de här barnen inte så många vänner, säger Ingrid Gråberg.

Ursäkta men det vore klädsamt av Ingrid att tänka efter lite före hon glappar. Eller läsa huvudartikeln. Eller på nåt sätt analysera saker.

Uppdatering: Flera påminns om Innebandypappan och allt som hände.