Mediedrevet måste räkna in collateral damage

Vad är skillnaden mellan ett drev och en granskning? En ganska valid fråga och i grunden hamnar det i frågan: hur mycket indirekt skada (collateral damage) är acceptabel för att nå ett mål?

Jag har skrivit en del om det förut, både när det gäller att skapa scapegoats, att moralen blir en styrande del av samhället men också utifrån hur det bygger på grundläggande värderingar av både yttrandefrihet, pressens plats i ett samhälle och vem som ska ha rätt att faktiskt granska och ta fram saker i ljuset.

Tolgfors avgång har satt fingret på flera av dessa frågor där han bland annat anses skylla felaktigt på ett “mediedrev” och att han är ynklig och feg som gömmer sig bakom sina barn och Melin med ett L tycker ungefär samma sak. I diskussionen har också kommit åsikter som blir märkliga runt media, där man säger att medierna ska granska makten men att de ska göra det utan att exempelvis barn berörs – en sorts granskning utan collateral damage.

Jag tror generellt att det är en omöjlighet samtidigt som det självklart handlar om ett ansvar: är avslöjandet så viktigt att man kan tänka sig hög grad av indirekta offer bland den granskandes signifikanta andra? Matti Palm på Greenhill Relations menar att vi behöver definiera ett drev och har byggt en spännande matris för det. Det jag saknar i den är graden av collateral damage: i matrisen finns programmatiska (och självklart därmed kvantifierbara/evidenta) värden men inga som går in på direkta infiltrationer av signifikanta andra. Det saknas eftersom det i mångt och mycket nu blivit en sorts förklaringsmodell för politikerna: allt från Littorins våldsamma attack via diskussionen om att lägga ut offentliga handlingar på nätet till Tolgfors som berättar om tvååringen som stänger av TVn.
Magnus Kolsjö skriver något i samband med en diskussion runt en krönika. Krönikan försöker att lyfta problemet men hamnar i en märklig slutsats att offentligheten inte ska vara ovillkorad, istället för att hitta en bra diskussionsform blir det Flashback-FUD. Men Magnus försöker att skapa lite ordning:

Den frågan någon som månar om yttrandefriheten och offentlighetsprincipen borde ställa är hur vi kan använda den moderna teknikens möjligheter för att öka insynen i myndigheterna och det politiska beslutsfattandet och samtidigt stärka skyddet för den personliga integriteten?

Det Magnus påpekar är den parallella maktdelning som yttrandefriheten har och som i olika hänseenden blivit oerhört utmanad av Internet, där SOPA, ACTA, IPred mfl lagar siktar in sig på integritet, dock alltför ofta på ägare-integritet istället för individens integritet.

Samtidigt har vi en stark form av yttrandefrihetsanarkism där många (av oss – jag erkänner att jag tillhör den mer liberala skaran) är beredda att betala ganska högt pris i collateral damage för att friheten ska vara så stor som möjligt. Diskussionen runt Anonymous är klart både känslig och problematisk då det finns ett (kanske abstrakt) värde i att cracka databaser, och ge ut personers kontonummer, för att visa på finansiella strukturers orättvisa. På samma sätt är Wikileaks grundpremiss att genom att avslöja så mycket som möjligt, och ibland välja att i autencitetens namn låta namn vara kvar även på personer som inte har makten, vinna en bättre värld.

Det finns en linje att balansera på där politiken och media sätter spelreglerna i en synergi – och där det finns alla möjligheter för båda att trampa snett. Själv blir jag skeptisk till när politiker säger ”media ska granska makten men…” och hävdar ett antal personliga integritetsskäl som det som ska styra en granskning. Det kan lika gärna tolkas som att tystnaden ska råda och att media ska avslöja det som är ok att avslöja: en sorts styrd transparens från statshåll. Kallas också nordkoreansk media.

Samtidigt blir jag fundersam över värdet i olika avslöjanden som görs (aka granskningar) där journalister bara ser målet och väljer att kliva över både barn, grannar och vänner (och lagar) med hänvisning att man i prinicip får skylla sig själv att man råkar vara signifikant annan till en person som hamnar i skottgluggen. Allt i det heliga namnet av Gräv. Vems är agendan? Finns det ens objektivitet?

Det finns mängder kvar att definiera innan vare sig samhälle eller journalister kan säga att det här med mediedrev är färdigt. Allt från att definiera nyhetsvärden på ett objektivare sätt, att definiera altituden av ett drev respektive räkna in kostnaden för oönskade skador på den granskades signifikanta andra.