En av de många perspektiv som kommit upp av Schenström-affären är att mediernas bild av sig själv respektive hur det i verkligheten ser ut inte är synkroniserad. Redaktören tar upp det på ett föredömligt sätt (och jag skrev om det i min långa postning om Schenström). Han exemplifierar med att gå igenom Pihlblads Facebookvänlista och påpekar att:
rekryteringen till både politiken och journalistiken [sker] till stor del ur samma grupp i samhället. De är välutbildad medelklass, etniska svenskar med elevrådsslimmade värderingar. Sådana som jag själv.
Det som också är intressant att titta på är hur det idag sker ett sorts ”spill” mellan grupperna: politiker blir journalister och journalister blir politiker. Medieetiskt är detta ett problem – om man fortfarande utgår från att media ska vara objektiv betraktare. Själv tror jag att det är en myt som är bäst att döda så fort som möjligt. För det innebär inte att medierna inte kan fungera som watchdogs – det beror snarare på om grupperna bygger en hög grad av personlig integritet och professionellt förhållningssätt. Vilket kanske ställer ännu högre krav på fr a journalisterna än att ”bara” vara objektiva.
Uppdatering: mymlan skriver om det utifrån den artikel som av en händelse finns i SVD. Maja Aase skapar också ett nytt uttryck:
Många journalister själva tror att de är väldigt etiska, men när de får ett par järn innanför bh:n är de som folk är mest.
På väg till Säter pratade jag med en kompis som menade att hans jobb behövde professionell marknadsföringshjälp och han hade föreslagit mig. Problemet är att jag jobbar med en liknande kund som inte direkt är konkurrent men inom samma sfär. Precis som jag gör när det gäller ett par andra kunder: för min del handlar det om att jag hela tiden måste förhålla mig strikt professionellt och ha en hög personlig integritet för att kunna göra det. Svårt men nödvändigt eftersom man annars aldrig kan arbeta utifrån de kunskaper man skaffat sig. Och i flera fall är kunder också vänner till mig – vilket innebär att det finns många möjligheter att falla i fällor. För min del handlar det om transparens – att alla vet hur läget är och har ett sorts ”veto”. För journalister måste ungefär samma saker gälla. Transparens och öppenhet.
Andra bloggar om: Pihlblad, Schenström, medieetik, journalister, journalism