Dagens stora nyhet om de 90000+ dokument som Wikileaks har publicerat har applåderats på många håll. Jag gillar det också – men har en gnagande känsla av oro: inte för öppenheten i sig utan mer en oro för konsekvenserna av en ny praxis. Konsekvenserna för den enskilda individen och konsekvenserna för den personliga integriteten: hur långt är vi beredda att gå i öppenheten innan den bryter mot personlig integritet.

Det här är en skitsvår text att skriva. Dels för att jag vet att en massa personer, som jag håller som smarta och som vänner antagligen kommer – i den dikotomistiska diskussionsvärld vi lever i – misstolka mig som anti mot det som gjorts. Dels för att jag i grunden är positiv till öppen data och det Wikileaks hittills gjort handlar om att publicera dokument som defacto handlar om saker som är mörkade av stater, företag mfl. Det är modigt, det är helt enligt den logik som den nya tekniken skapar. Det är bra eftersom det innebär att sekretessen inte längre blir det självklara eftersom det ändå kommer att läcka ut.

Det Wikileaks gjort nu är något annat – det handlar om att lägga ut en gigantisk mängd dokument som inte är utvalda för att de innehåller specifika bevis på gjorda brott mot krigslagar eller andra felaktigheter utan det här helt enkelt en mängd data som lagts ut för att de som vill ska kunna kolla genom det och använda det utifrån det perspektiv man önskar.

Det är något som är möjligt genom nya medier och idén är i grunden oerhört positiv: att ge människor möjlighet att delta i det demokratiska arbete som faktiskt handlar om att granska makten. Självklart innebär det också i grunden att man faktiskt granskar de som traditionellt granskat makten: traditionella medier. Informationen skapar bättre möjlighet för var och en att göra sin egen bild av verkligheten: makten att måla upp verkligheten vrids ur händerna inte bara på de som har makten utan också de som haft makten över granskandet av makten.

Det har gjorts förut – exempelvis valde The Guardian att lägga upp all dokumentation runt de brittiska parlamentsledamöternas ekonomiska avdrag för att på så sätt utnyttja svärmkunskapen och på så sätt kunna gå igenom ett stort antal dokument.

Jag tror och hoppas precis som många andra att generellt innebär avslöjanden som det här att ett nytt sätt att se på sekretess kontra öppenhet när det gäller myndigheters data börjar att spridas. Jeff Jarvis har skrivit en mycket bra text runt det hela där hans grundtes handlar om att istället för att fundera över vad som kan göras publikt bör myndigheter och organisationer, utifrån vetskapen om att saker kan bli offentliga, fundera över varför något måste vara hemligstämplat.

Wikileaks har tidigare valt att publicera dokument som de direkt kunnat se handlar om brott – det har varit ett journalistiskt urval som för de flesta varit mycket klart varför det läggs ut. The Afghan War Diary är något annat – och det är här mitt problem ligger.

Julian Assange har sedan filmen Collateral Murder, som Wikileaks publicerade i april, varit jagad och Wikileaks har levt under diverse hot fr a från amerikanska federala myndigheter. I sin presskonferens runt det nya avslöjandet förklarar han att de gått igenom dokumenten, 15000 ytterligare finns men de ska säkras upp (enligt vissa uttalanden på begäran av deras källa, i en Time-Q&A menar Assrange att de  är mer explosiva och därmed kräver mer översikt). För att få extra fart, och som bevisar att vi är på väg in i en ny journalistisk era, något som också Axel Andén tar upp i sin Brännpunktartikel, valde man att låta Der Spiegel, Guardian och New York Times få tillgång till materialet innan.

Piratpartiet och flera andra har gått fram och lyft den nya läckan som viktig – och ja, att säkerställa att whistleblowers kan arbeta utan att riskera sin säkerhet är viktigt. Andra har uttryckt gillande utifrån att man har en agenda om att den svenska Afghanistansinsatsen borde avbrytas, andra i en generell och kanske principiell åsikt om att alla krig alltid är fel liksom att jag anar ett klassiskt amerikahat från vänster.

Problemet för mig är inte att man väljer att visa verkligheten. Jag är ganska övertygad om att det rent taktiskt och strategiskt inte spelar någon större roll och väljer själv att släppa frågan om det är rätt eller fel att USA och ISAF-styrkorna finns i Afghanistan: de är där nu och ett tillbakadragande på grund av en upphettad opinion skulle vara en förlust framförallt för den regionen om man söker demokrati och mänskliga rättigheter för afghanerna.

Problemet handlar om konsekvens och att fundera över vilken agenda som finns för att göra en sån här gigantisk sak. Tyvärr är de få som tagit upp frågan blinda (och korkade) i hat mot Piratpartiet och hamnar i ett annat dike.

I en bra och sansad diskussion på Twitter där bland annat @stroemberg och @janjohannesson var mina partners kan man se att det finns ett antal punkter som inte kan blundas för, som måste tas med i beräkningen utan att för den delen komma till slutsatsen att Wikileaks publicering är fel – och det är aspekter som jag tycker att många av de som debatterat och skrivit om dagens läcka faktiskt missat:

• Det är ett urval som gjorts – vilka utgångspunkter har varit för urvalet? De personer som arbetat med att sätta ihop materialet – vilka är deras agendor för att göra det? Vad är det som har fått vara starkaste drivkraft i arbetet.
• Om ett urval gjorts så innebär det att Wikileaks inte är en budbärare – en ofiltrerad databas – utan en publikation: det innebär att man måste fråga samma frågor runt själva organisationen: vad är utgångspunkterna och varför har man valt att göra just det här?
• 90000+ dokument är en gigantisk mängd av dokument, och som det redan visat sig finns det många namn på enskilda personer med i det: vissa har lämnat uppgifter som kan vara graverande att lämna.
• Genom att hänvisa att det i materialet kan finnas bevis för krigsbrott väljer man att politisera sin handling samtidigt som man väljer att låta andra, med sina agendor leta reda på bevis för saker och ting. Men vad blir det av detta sedan? Ett stort antal rätta men också ett stort antal felaktiga anklaganden som förs in i Internets gigantiska men sökbara textmassa och blir en del av den sanning som skrivs.

Alla punkter innebär på att det skapats en mängd frågor runt krigsdagboken. Är det av naivitet eller medvetet som man blundar för dessa delar?

Är det bara jag som funderar i de här banorna? Varför väljer vi att generellt lita på Wikileaks goda intentioner? Finns det inga problem med det här?

Exempelvis när det gäller integriteten för de personer som nämns vid namn, datum för när deras information eller uppdykande i ”handlingen” sker respektive platser: om vi ponerar att jag skulle få tag på ett stort antal patientjournaler och upplever att dessa verkligen skulle kunna visa hur svensk sjukvård fungerar – är det då okej att publicera dessa trots att det med stor sannolikhet innebär olika grader av brott mot individers integritet? När det gäller Wikileaks kan det handla om säkerheten för vissa personer. För även om du avanonymiserar namn (vilket inte fullt ut gjorts i de rapporter som nu finns publicerade vad jag förstår) så blir dokumentens innehåll möjligt att använda för att spåra uppgiftslämnare, offer och förövare.

Om vi tänker oss att det hela är viktigt för demokratins utveckling, att det handlar om att faktiskt sätta dit amerikanska statens stridslystenhet och förhoppningsvis hindra ytterligare invasioner av misshagliga nationer – är det då ok att bryta mot ett antal individers personliga integritet? Om det visar sig att ett antal personer får stora problem på grund av de här dokumenten, eller att någon faktiskt dör på grund av avslöjandet – är det då ett problem? Eller om det visar sig att ett stort antal av rapporterna är falska – vem är det då som ska ställas till svars?

Hur mycket collateral damage är det värt för ”the greater good”? Är det värt ett fredspris? Kan man nå fred i det stora utan att behöva offra i det lilla?

I grunden hamnar man därmed i frågan om man ska ha ett kategoriskt imperativ som grund eller vara mycket utilitaristiskt lagd när det kommer till individen kontra kollektivet. Själv är jag inte säker på vad jag tycker – jag är relativist och utilitarist samtidigt som jag också ser att en alltför hård drift mot det kollektiva goda blir ett sluttande plan gentemot individens säkerhet och rätt till egen integritet.

Eller så handlar det, som någon sagt om att ju öppnare man är desto mindre syns man – i det här handlar det om att bara magnituden av information gömmer de enskilda individerna. Jag vet inte – jag är oerhört osäker på hur man som libertarian och integritetskämpe ska ställa sig inför det här eftersom det finns en väldigt fin linjen att balansera på – som @jocke påpekar här.

Ps. En tanke som slog mig och som skrämde mig är hypotesen: tänk om det är en extremt välgjord ordnad läcka för att faktiskt få Pakistan att förändra sin politik runt al-Quaida? Om det hela skulle, mot all logik och förmodan, skulle visa sig vara en wag the dog-aktig scam från CIA: vad händer då med öppenheten? Det skrämde ärligt talat skiten ur mig… Ds.

Uppdatering: Mats har varit idog och fantastiskt stillsam i diskussionerna vi haft. Vi tycker inte samma, jag kan tycka att han har missuppfattat mig en del men hans ingång som han beskriver på sin blogg är onekligen intressant – inte minst ur ett perspektiv på hur dagens marknadsföring måste utvecklas: förtroende och tillit tills motsatsen bevisas liksom.