Existensialistisk höstpromenad

Höstpromenad. Söndagspromenad. Älven är så där disigt vacker. Det gröna, gula och fläckar av rött skapar en helt annan känsla än sommarens grönskande raviner. Många människor ute. Promenerar. Tipstävlar med Korpen. Alla hälsar på alla när man möts. Funderar över varför man gör det? Artighet? Men det känns ändå som om det måste vara något annat. Ett beteende som fyller något behov. Sammanflätning av att man gör samma sak. För vi hälsar inte om vi går på en gata – men när vi promenerar en höstdag så gör vi det.

En utgångspunkt – en promenad är promenerande för promenadens skull medan vardagliga gåendet på gator och torg handlar om förflyttning. Om någon springer så handlar det om en avgränsad handling som är introvert medan promenerandet är extrovert: att ta in sin omgivning. Naturen skapar en högre grad av socialitet än den urbana kontexten. Mötet på en smal stig upplevs som närmare och nära innebär att man måste se varandra – därigenom hälsa för att verifiera medvetenhet om närhet. Den släntrande promenaden tvingar till att bli till i den andres blick, som Sartre skriver i Varat och intet.

Att bygga sig en grön lunga mitt i det urbana är något som tar människor ut ur deras vanliga liv. En viktig del av hur man kan skapa platser också för människan att bli sedd av andra. Växandet innebär något annat för en urban människa än det gjorde för personer i en agrar kontext. Andning. Mjuknad. En omprogrammering av sinnet genom färger som inte är skapade.

När vi möts möter vi varandra i en kontext som inte är den vanliga. Vi är inte på väg någonstans. Vårt val av att promenera bygger på en icke-effektivitet, ett handlingsmönster vars nytta bara kan upplevas subjektivt. Vi andas syre, njuter av grönska och utsikt. Inga göranden, inga viktigheter. Bara ett varande som blir medvetet genom att andra skapar ens existens genom att se en.