Lagen ska vara blind, även för Plesner

Dokusåpan runt Nadia Plesner, som jag skrev om tidigarefortsätter och jag tycker det hela verkligen börjar likna en wag the dog. Plesner ser till att göra PR för sig själv, punkt. Hon väljer att spela på juridiska kort som många anser vara fel när hon nu kontrastämt Louis Vuitton för att slippa sina böter.

Om vi tittar på vad som faktiskt hänt:

  • En domstol har gett Louis Vuitton rätt. Enligt lagen har alltså Nadia Plesner brutit mot immaterialrätten genom sin försäljning av en t-shirt med pojken på. Man kan tycka vad man vill om domslutet men man kan inte riktigt beskylla Louis Vuitton för själva domslutet.
  • Nadia Plesner lovade först att inte använda företagets väskor (eller avbildningar av dessa) något mer. Det är hon som brutit mot ett löfte. Det gjorde hon dock nu i en tavla. Därmed valde LV att implementera domslutet eftersom man ansåg att hon brutit mot den överenskommelse som gjorts. Det kan man tycka vad man vill om – men det är fortfarande så att Plesner faktiskt aktivt brutit mot den första överenskommelsen.

Att diverse bloggare anser att LV gör fel nu är sannerligen lite märkligt. Louis Vuitton stödjer sig på en lagstiftning som man snarare ska slå ner på. Lagstiftningen runt immaterialrätt är hopplöst daterad många gånger. Däremot: att Nadia Plesner gjort det hon gjort för Darfur är faktiskt ointressant – lagen ska vara blind för eventuella konsekvenser. Om man tar fotboll så skulle man därmed säga att det är fel av domaren att döma enligt regelboken eftersom det lag som bröt mot reglerna ligger under eller ligger sist i serien.

Jag har skrivit det förut: hade Louis Vuitton varit lite smartare och hade haft bättre rådgivare hade de struntat i det här. Det är idiotisk hantering av ett varumärke. Det är inte i grunden något negativt mot varumärket, det visar snarare att de lyckats med sin positionering att bli en symbol för lyx. Det får konsekvenser – bland annat att ens varor därmed kommer att användas i politiska bilder och därmed delar av en politisk diskurs.

I grunden stödjer jag Nadia Plesner och andra som väljer att utnyttja varumärken i en diskussion om samhället och världen. För stora varumärken är det idioti att välja att försöka tysta den diskussionen genom att slänga upp immaterialrättskortet. Vi är idag ett samhälle fyllt av varumärken, vi är alla våra egna varumärken. Att säga “som Zlatan” eller slänga upp gyllene bågarna i en bild som egentligen pratar om kommersialism är inte konstigare än att använda ett dollartecken. Louis Vuitton har snarare visat en tondövhet gentemot vad som händer i världen och kulturen än vara “ruttna”.

Det som måste fastslås är att Louis Vuitton inte gjort något juridiskt fel. Eller kanske inte ens ett moraliskt fel. I det här fallet blandar folk ihop sin animositet mot immaterialrätt och copyrightlagstiftning med att ställa Louis Vuitton i skamvrån för att de faktiskt följer lagen. Det är knappast produktivt och lite sorgligt. Lagen ska vara blind för intentioner respektive konsekvenser. Det är just det som var mest skrämmande med TPB-domen: att man dömdes för vad som ansågs vara intentionen med TPB och inte för vad det faktiskt handlade om.

Ingen tjänar på att skapa en diskussion som inte har fokus på rätt sak. Att anklaga företags dåliga val ur pr-synpunkt som omoral är helt enkelt inte speciellt smart.

Uppdatering: Och nu maler rättens kvarnar vidare och Plesner får rätt i en högre instans och LV får betala. Det innebär helt enkelt att saker och ting fungerar – utan att man behöver tjafsa om moral.