Det är som att stiga ner i ett hett bad, det bränner till i början men sedan vänjer man sig. Först när man kommit upp ser man att man är rödflammig över hela kroppen.

Kristian Lundberg om att leva med en psykiskt sjuk mor (ur SVD 23/4 2011).

Kanske den bästa bilden jag läst av att leva med en mor som inte fungerar. I min historia finns inte ett ständigt flyttande utan istället en konstant kamp att uppehålla en yta av funktionalitet. All energi gick åt till att undvika att kopplas samman med de värsta uppsipprande galenskaperna.

Uppdatering: Läser den här bloggposten och den slår mig rakt i magen. Igenkänning. Den fundering jag hade när jag imorse läste Lundbergs ord blir starkare och otäckare. Arvssynden…

– At this touchy thingy. Never mind the default.