Nadia Plesner spelar ett smart PR-spel

Man kan inte låta bli att fundera över Nadia Plesner och om hon i slutänden inte kommer vara vinnaren i det märkliga spel som kallas PR.

En recap. Nadia Plesner skapade t-shirts med en bild av ett svältande barn från Darfur som bar en Louis Vuitton-väska. De sålde bra. Pengarna gick till Darfurbistånd och ingen brydde sig nämnvärt förrän LVs immaterialrättsjurister plötsligt lyfte sina huvuden från snigelskalen och skickade ett cease or desist-brev. Plesner höll ut ett tag men till slut förlikade hon med LV för att inte behöva betala feta arvoden till sina advokater. Varav en råkade surra till det och prata om att “om något är konst så skulle det här aldrig hänt”. Så hon valde att göra en modern version av Guernica: Darfunica (sic!). Med en LV-väska på. Och så var det igång igen. Plesner skriver:

I can’t believe that our world has come to a place where protection of design and copyrights apparently is more important than protection of human rights.

Det är en ganska rörig historia där jag kan tycka att det är lite naivt att tro att Louis Vuitton skulle låta bli att reagera om en människa de redan stämt och förlikat med i ett tidigare case gör samma sak igen. Att det hela i övrigt är extremt fånigt och småsint av Louis Vuitton från första början är en helt annan sak. Faktum kvarstår: Plesner skapar sig ett rejält personligt brand genom att fajta det gigantiska lyxkonglomeratet – och det blir i sin tur en del i själva storyn: dikotomin i bilden av ett svältande barn med en Louis Vuitton-väska blir starkare genom att Plesner blir stämd av väskan. Symboliken laddas ännu mer. Det är en i det närmaste perfekt uträkning för att både addera värde till sitt eget varumärke, till sitt eget koncept och för sin mediala närvaro. Den drivs vidare av bloggare och på Twitter via #lvgate och på Facebook (även om det är oväntat få som gillar hennes sida).

Jag har dock lite svårt för den lätt enögda och naiva inställning som många har inför Plesner. Om hon inte förstått att det här skulle hända så måste hon vara riktigt lost. Jag tror hon är både smart, slipad och har ett gäng ganska smarta personer bakom sig som inser att värdet ligger i att trigga igång en sån här debatt.

Det blir lite underligt att anklaga Louis Vuitton, som exempelvis Engström gör. De har gjort vad som alltid gjorts när det gäller immaterialrätt: skyddat sin design utan att göra några konsekvensanalyser. En rigid juridisk syn på det hela gör att de nu blir en bricka i pr-spelet. Att kalla det corporate bullying är bara dumheter. Det man möjligen kan anklaga dem för är dumhet, det här är dålig brand management och ingen pr-kampanj: att inte inse att de skulle både skyddat sitt eget varumärke och undvikit att hjälpa till att göra det i deras ögon förhatliga konstverket känt genom att bara sitta på händerna. Att jaga runt om omoral och göra guilty by association-anklagelser mot bolagets PR-byrå är fånigt. Det är inget omoraliskt med det här: Louis Vuitton har inte förhindrat några hjälpsändningar, de har inte sagt att det som Plesner gör med sina pengar är fel. Det är däremot är korkat av dem att öppna upp för sån argumentering.

Sen kan man ta spåret om Louis Vuitton har rätt i att man måste skydda sina innovationer no matter what. Upphovsrättslagstiftningens problem är inte en konstnär som gör några t-shirts eller en tavla (pun almost intended) utan att man slår ner på avbildningar istället för att skydda sina idéer genom att förädla dem fortsättningsvis. Problemet ligger i att det gamla sättet att skydda sina innovationer – som Louis Vuitton är ett exempel på – helt enkelt inte längre är görligt. Det som sker är såna här saker: det man försöker att ta bort blir istället ännu mer spritt. När man försöker att stänga in blir det bara mer öppet.

Louis Vuitton borde helt enkelt gjort en deal med Nadia Plesner. Låt henne göra t-shirtsen, diskutera om man kan göra något tillsammans för att ändå vinna på bilden. Louis Vuitton behöver nog allt csr-värde de kan få – varför inte se till att göra det i samband med det här. Darfur är inte politiskt sprängstoff, medicinsk utrustning är inte att ställa sig på någon sida (mer än på de som behöver hjälp). Att de inte istället för att tjafsa om pengar de ändå aldrig kommer att få – köp tavlan. Gör den som en del av en konstsväng som visar hur väskorna blivit en del av samhällets kultur och mytbildning. De skulle byggt sitt varumärke starkare genom att acceptera att ens väskor är en symbol för lyx – vilket de själva vill – även i en populärkultur som rör sig mellan ytterligheter av bistånd och handväskor i tiotusenkronorsklassen. Vuitton hade sluppit den aggressiva (lilla) opinion som dykt upp, kunnat kapitalisera på godhet och därmed ökat sitt varumärkesvärde.

Det här är en lärdom som många företag måste ta: det går inte längre att slå ner på enskilda människor. Genom sociala medier är alla på olika sätt ihopkopplade och historien kommer att komma ut.

Frågan är ändå om det här gör något positivt för barnen i Darfur? Om inte så är det tyvärr så att Louis Vuitton inte är den enda som får sitta på de anklagades bänk.

Uppdatering: Louis Vuitton förstår inte vad som händer och väljer att jobba med censur enligt den här postningen. Det är dumt oerhört dumt. Problemet är dock att deras svenska PR-byrå blir anklagad för inkompetens – vilket visar att de som gnäller inte har någon som helst koll på hur förhållanden mellan PR-byrå och kund ser ut. En PR-byrå får uppdrag och gränser för vad kunden vill göra: om LV säger åt sin PR-byrå att hålla käften så gör man det. Hur svårt kan det vara att förstå för diverse tyckare?

Tyvärr är en del bloggkommentarer runt affären måttligt intelligenta. Louis Vuitton har inte hindrat att hjälpa Darfur. Det här hjälper inte saker och ting – det stjälper. Andra borde läsa på hur själva händelsen skett: att det är en process där den tidigare delen är förlikad men att Plesner valt att fortsätta att göra ungefär samma sak som det hon förlikat om. Dumt är det men knappast så att hon inte insett att det här kunde hända.