Jag blir faktiskt lite illa berörd av hur vissa nyhetsmedier behandlar Patrik Sjöbergs avslöjande om att blivit utsatt för sexuella övergrepp. Istället för att faktiskt diskutera det som Sjöberg tar upp så intervjuas folk om hur det känns att fått veta. Det är ett excellerande i dålig smak. Man använder ungefär samma logik som vid katastrofer och akuta svåra brott.

Det här är historia och jag tycker själv (jag har skrivit om mina upplevelser tidigare) att det viktiga är det som Sanna Rayman beskriver och som även Patrik Sjöberg pratar om: att inse att man inte har skuld i det som hänt, man var ett barn, och att – när man inser att man är ett offer – faktiskt kan gå vidare.

Det viktiga är inte att någon börjar tycka synd om någon, eller att börja jaga syndabockar som ”borde sett” – utan att faktiskt skapa medvetenhet hos barn att inte bli utsatta för övergrepp – och berätta om de skulle bli det.

Det som oroar mig är att många idrottstränare nu kommer uppleva sig misstänkliggjorda och en del föräldrar kommer att gå över gränser – i meningen att skydda sina barn men som också kommer att skada personer som är oskyldiga.