Övning i personlig postning

Sängläge med itouchen. TP kommer på att det är Yodas ettårsdag idag. Hon får paket. Nya leksaker. Minnena flödar :).

Diskussionen över kaffekoppen har annars handlat om finanskrisen. HS är något av en ekonomisk hypokondriker vilket gör att en sån här kris ger hyperoro.

Jag läste också Maria Bloms krönika i dagens Pralin (ännu inte utlagd). Den handlade om hur vi genom livet hanterar våra framgångar (och motgångar) utifrån hur våra föräldrar bemött dem hos oss. Mycket bra krönika som gör ont både då man känner igen saker man fått höra och ont då man som förälder alltid är livrädd att man gör fel.

Intressant är då det Fredrik Wass gjort: att intervjua sina föräldrar (eftersom jag inte kan klippa och klistra på itouchen så föreslår jag att du tittar i min bloggrulle efter Kajen och läser hans artikel – så fort jag kommer till en dator uppdaterar jag det). Det blir ett intressant möte och gör Wass än mer till en av Sveriges mer intressanta journalister.

Min egen relation med mina föräldrar är ju minst sagt invecklad. Jag har skrivit lite om det, släppt ledtrådar till saker men aldrig egentligen berättat allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. I datorn ligger ett bokmanus. Och jag kan sakna den relation som andra ändå har. Visst är det ganska enkelt att vi på fem-sex år inte behövt balansera jul och andra högtider mellan två släkter (*asg* itouchen föreslog “slakter”) till skillnad mot andra som berättar om svärforäldrars avundsjuka. Men samtidigt är det halvt. Min del av bakgrundshistorien är luddig för mina barn. Och även om jag träffar min far en gång i halvåret eller nåt så saknas det så många år där han inte var närvarande. Det finns djupa sår av svek som inte går att överbygga. Det handlar inte om att förlåta utan helt enkelt att förlusten av tillit inte går att göra om intet. Och jag vet inget om mina kusiners liv eftersom jag inte träffat dem på tjugo år. Saknar jag det? Ibland. Att ha egna historier att berätta för barnen.

Mina barn minns inte sin farmor. Hon är borta ur våra liv för att inte riskera allas psykiska välmående. Samtidigt är den delen av min, och mina barns, bakgrundshistoria viktig. När jag åkte tåg till Norrköping för några veckor sedan tänkte jag på det när jag åkte genom Krokek/Kolmården och såg en del av släktens hus och kyrkan där de flesta i min släkt logger begravda.

Av någon anledning så tenderar man också att söka sig till människor som har ungefär samma upplevelser. Många av mina bästa vänner har minst sagt struliga relationer till sina föräldrar och trots att vi är vuxna bearbetar vi det ständigt. När jag pratade med min allra äldsta vän så var det samma sak. Om ni inte läst den posten så gå till Mymlan och läs “Min pappa” som är en av hennes bästa postningar.

Pratade länge i telefon med min älskade C igår, min gamla älskade vän från Uppsalatiden. Hon fyller 40 och jag missar hennes fest. Insåg att jag glömde berätta för henne att vi hade en ny katt. Noomi som var vår förra katt var från början Cs. Men vi pratade om så mycket annat och än en gång kunde jag konstatera att min svårighet att våga relatera och hålla kvar, eftersom jag varit tvingad att släppa mina relationer med mina föräldrar gör att jag tappar bort de personer som betyder massor. Och ändå finns det kvar: så var det att träffa A för några veckor sedan och så är det att prata med C.

Än en gång fick jag också bevis på att Svenska kyrkan är en livsfarlig arbetsplats. Och vi konstaterade att det jag valt att göra, avsäga mig ämbetet, är bra mycket mer komplext än personer som inte är präster kan förstå. Att få den bekräftelsen gör att det blir lättare att leva med den splittrade känsla jag ändå har inför det hela.

Maria Blom skrev om självkänsla och självförtroende och det behöver inte bara vara föräldrar som sopar undan benen på en: andra personer i livet kan göra det rätt enkelt. Chefer, respektive och bekanta. Jag har ännu inte hittat ett fullödigt sätt att vaccinera mig mot det: säkert då det går tillbaka till hur föräldrar inte uppmuntrade framgång och kunde vara snara till att förminska och dissa. Tappade sugen fullständigt i veckan och fick en fantastisk input av Morris (allvarligt så borde man klona denne man för alla skulle ha en egen Morris). Han beskrev mitt engagemang och jag har tänkt mycket på det han sa (självklart via social network: vi är nördar) och det föll mig också i minnet när jag pratade om prästeri med C. För de som inte mötte mig som präst vet inte hur mycket jag brann för att omskapa kyrkan till att bli relevant för andra än pensionärerna, hur jag faktiskt tog mitt ämbete på allvar när det handlade om att vara nära och sann, att inkludera och visa på en tro som inte handlade om att förminska sig själv utan att bli mer sann människa – en sann skapelse av Gud. Även om jag inte längre tror på Gud så menar jag att det är det enda vettiga sättet att tolka Bibeln. Inte som fundamentalister, hårdföra pingstvänner eller Ulf Ekman gör.

Träffade för många år sedan en satanist. En renlärig sådan som inte blandat in djävulsdyrkan i sin filosofi och vi hade mycket gemensamt. För honom handlade det om att lyfta människans potential: men också att inse att alla människor inte kan lyfta sig själva. För oavsett vad vi gör är det i slutänden den enskilda som måste göra jobbet, ta steget mot att bli sin potential. Idag är det min grund också; vilket gör mig till libertarian. Människan kan bara tä ansvar för sig själv. Alla skyddsnät och statligt moraliserande förminskar. Det andra kan göra är att ge exempel, förutsättningar men inte göra jobbet åt någon. Det var en av de saker jag ofta hamnade i diskussion om när jag mötte mer fralsningsinriktade kristna som menade att det var kristnas ansvar att frälsa och föra till tro. Enligt mig är det inte bara omöjligt utan förmätet att tänka på ett sånt sätt.

Samtidigt inser jag att de åsikterna om att staten eller kyrkan eller företaget ska ta ansvaret för att individen ska bli bättre, helare och sannare går tillbaka på föräldraskapet: det hierarkiska och beslutande. Som gör att barnen lär sig ett sämre självförtroende.

Och jag tittar på Yoda, en katt utan några spärrar och vars liv består av lek, kärlek, mat och sömn. Är det kanske sannaste sättet att leva?

Reblog this post [with Zemanta]