Det blev ju lite sent inatt – ungefär som så ofta förr när det händer saker i världen. Jag har svårt att inte låta bli att följa nyhetsflödet. Jag bloggade om det inatt på SSBD och under dagen har jag varit med i en podcast tillsammans med Veckans Affärers webbchef, och jag var tvungen att säga nej till att skriva en artikel om nya medier och katastrofer. Det senare tär mig lite – helt enkelt för att jag gillar Anders som bad mig. Men jag har inte nog med tid: ska jag göra en sån sak vill jag grotta ner mig i ämnet… Men det lär bli en analys av det.
Har fortsatt att hålla koll på händelseförloppet via Twitter #mumbai. Eftersom jag för just mikroblogging gillar desktopapps så har jag blivit kär i TweetDeck (för mitt Jaikuberoende skjuter jag Juhu). Men den version som jag körde uppdaterade inte sökningar automatiskt vilket när man följer en kanal som #mumbai. Jag tjoade ut min frustration i min Twitter och fick nästan direkt svar från Tweetdeck som pekade mig mot en pre-release som även hade automatuppdatering av sökningar. Det är en vacker värld.
Spinoff på diskussioner runt skillnaderna mellan hur traditionella medier och nya medier hanterat terrorattacken blev diskussionen om vilket namn som skulle användas. Jag skulle vilja påstå att de flesta internationella nyhetskällorna respektive extrem majoritet av Twitteranvändarna använder ”Mumbai”, vilket är det ”nya” namnet på Bombay. Storyn bygger på att Bombay är ett kolonialistiskt namn och etymologiskt ska det härstamma från portugisiskans ord för ”bra bukt”: Bom Bahia och när engelsmännen anglifierades namnet till Bombay. Det nya namnet sägs härröra från gudinnan Mumbadevi. Diskussionen som förts är att det nya namnet är ”nationalistiskt och härrör från önskningar om etisk rensning” vilket kan ha visst fog men dock är faktum att Bombay bytte namn redan 1995. Helt enkelt är det ju så att olika städer, beroende på arv och politiska ställningstaganden byter namn. En artikel om bytet finns hos NYT. Där kan man bland annat se hur stora amerikanska tidningar tänker om namnbyten:
In general, after a decent interval we call places what they call themselves — Ho Chi Minh City instead of Saigon, Myanmar instead of Burma, Frankfurt instead of Frankfort, etc., though on those first two (and perhaps on Mumbai as well) there are people who object for political reasons
För det visade sig vara en rätt het potatis. Och det visade sig att svenska medier vägrar att använda det indiska namnet – det namn som Indiens riksdag bestämt. Och läser man på lite så verkar det handla om att vissa grupper vägrar att byta namn – på grund av att man ogillar dess härkomst och att det är en viss grupp som infört det. Och svenska medier väljer en helt annan approach än internationella:
”Platser i Indien har i många fall ett namn som blivit känt genom den koloniala administrationen och ett annat som överensstämmer bättre med lokalt språkbruk. Vi rekommenderar att man använder i svenskan etablerade namnformer som Bombay (Mumbai), Madras (Chennai) och Calcutta (Kolkata). Vid behov kan man naturligtvis återge båda namnen.”
Jag tycker fortfarande det är lite märkligt, lite typiskt svenskt och faktiskt lite skrämmande att man i nyhetsmedia väljer att använda ett namn som landet inte längre vill ska användas. Det är som om man skulle förklara att ”nej, vi struntar i att kalla St Petersburg för St Petersburg utan fortsätter kalla det Leningrad”. Eller förklarar att Istanbul ska kallas Konstantinopel – strunt samma att namnet kommer av kolonialism. För övrigt blir det förvirrande: om en majoritet av de som internationellt skriver om staden väljer att kalla det för Mumbai så kommer svenska medier inte bara att bli sedda som rejält löjliga men också inte ha en chans att få vettiga träffbilder.
Nåväl. Roligt är att se att Aftonbladet låtit Opassande-Emma skriva en debattartikel. Som vanligt bra, som vanligt modulerad. Annat intressant i IPred-frågan är den här SVD-artikeln där Per Sundin igen visar att han faktiskt inte bryr sig om konsekvenser bara han får sin lag. Fredrik Wass skriver vidare utifrån sitt möte med Vint Cerf och jag kan inte hjälpa att jag funderar över om min rubrik var bättre än jag först tänkte, när jag läser vad Cerf utgår från:
Det finns en spänning där. Att alla kan vara helt och hållet privata skulle vara en fara för samhället, men möjligtvis bra för individen. Å andra sidan, om vi inte har något privatliv alls kanske vi får ett bra samhälle, men ingen som vill bo där. Det är en spänning mellan att skydda samhället och att skydda individens frihet. Ibland kan man hamna fel.
IPred kan tyckas småttigt i ljuset av det som händer i Mumbai och som pågår överallt med våld och finanskris men det handlar inte bara om att artister vill ha betalt och därför ska privata organisationer få polisiära möjligheter att jaga fildelare – det handlar om att undvika att stifta lagar som kan fungera som prejudikat för än mer integritetskränkande regler, statligt sanktionerade lagar som får FRA att verka bra. Det handlar helt enkelt om en värdeglidning från ett öppet och demokratiskt samhälle till något annat. IPred kanske i vissa fall är än mer Orwelliansk då det inte handlar om staten utan om privata intressen. Tillsammans skapar de möjligheter för en fullkomlig och totalitär kontrollstat.
För övrigt har det nog hänt mycket men det orkar jag inte ta tag i just nu.
Nåväl. En dag till ända. Imorgon är det fredag.