I lördags sen eftermiddag öppnade jag Facebook, så där man gör mest för att hålla koll när minglet man är på för en stund tappat lite fart. Facebook, som för min del och för många andra av oss som intensivt levt och lever ett liv; både professionellt men också en del privat, i sociala medier; tappat det mesta förutom att vara det sociala nyhetsflödet. Människor fyller år, gifter sig, får barn (och numera oftare barnbarn), gör trevliga resor, skiljer sig, tycker lite saker men alltid i en ganska trevlig småputtrig ton. Och ibland så dör vi.
Den här lördagen var inte annorlunda och ändå så annorlunda. Vi är en stor grupp som känt varandra i uppåt femton år nu. Sociala media-bubblan, personer som varit med från början, som på många sätt definierat och varit med och byggt upp en bransch runt sociala medier. Vänner, bekanta och linjerna korsar varandra överallt. En tillhörighet som i ett sorts sällskap som varit med om något speciellt.
En av oss skriver att Johan Lange gått bort. Jag har svårt att tro på det. Vill inte tro på det. Men personen som skriver det är trovärdig i allt han lägger ut. Hans kommentarsfält fylls snabbt med frågor, de flesta har precis som jag svårt att ta in det han skriver. Men så var det.
Johan Lange. En av de varmaste, gladaste, alltid med ett litet bus, alltid närvarande i alla de sammankomster som genom åren definierat den här bubblan, alltid med en kamera, ofta i orange kläder för att marknadsföra sitt LUCK-ledarskapskoncept. Bullrande skratt, alltid lyssnande och med en varm blick i de alltid nyfikna ögonen. SSWC, Almedalen, SXSWStockholm, Internetdagar, Webbdagar, Webcoast, tweetups – tja. Mängden bilder på Johan och minnet av Johan är så stort.
Min Facebook-feed blev en massiv hyllning till honom. Sorg och saknad samtidigt med fina berättelser och omsorg om varandra. Vi sluter oss samman i sorgen, håller varandra i armkrok digitalt som en lång kedja av personer som samtidigt minns Johan.
Det är här som Facebook har sin kärna, i det djupt mänskliga sociala, i relationer, vänskap, bekantskap. Det finns inget som liknar det. I varje livsögonblick, rites du passage, så är Facebook verkligen det som knyter oss samman. Som människor.
Vila i frid Johan. Tack för att du än en gång gett mig en lärdom. Det blir ett tomrum nu.
Bild: Lars Lunkan Lundqvist
Först publicerad i mitt nyhetsbrev En handfull länkar