Kent Wisti publicerade en bild och eftersom han gjorde det så påverkade den mig. Jag svarade: ”Två kulor. Du?” För jag tror att han kanske förstår.
För jag är tyst. Utanpå. Hjärtat gråter över Rafah, över Gaza, över Re’im, över Jerusalem.
Men jag är tyst.
Jag sörjer barnen, jag sörjer kvinnorna, jag sörjer de unga, de gamla. Jag sörjer männen.
Jag sörjer hoppet drömmarna.
Landet. Isak och Ismael.
Jag är tyst för om jag talar kommer jag skrika. Jag är tyst för om jag talar kommer jag spela med i polariseringen, i binariteten. Om jag talar måste jag förhålla mig till något annat än den djupa sorg jag känner. Om jag talar så kommer jag vara arg, argare än arg, argaren än den glödande smältan, argare än lavan.
Sorgen som går djupt in i hjärtat. Långt bak i mitt liv; möten med människor som kämpade för freden. För samexistens. För att förstå att varje människa hör hemma. För ett Palestina och Israel utan murar, utan rasism, utan hat och våld. Oförtröttligt, drömmande hopp.
Jag är tyst för jag vill inte släppa det.
Jag vill inte längre behöva förklara varför man inte är anti-semit om man anser att sionismen är av ondo. Jag vill inte längre behöva förklara att stöd för Palestina inte är ett stöd för Hamas. Eller ens för PLO. Eller att ett stöd för judarnas rätt till ett land inte försvarar en invasion av andras land. Eller att omsorg om Israel inte är stöd för Netanyahu och hökarna.
Jag tänker inte ens försöka diskutera proportionella svar på en attack, och därmed notera att det som sker idag är oproportionellt.
Jag tänker inte definiera folkmord; för varje människa som dör gör det i total meningslöshet. Jag tänker inte värdera om nåt är ont eller nåt är gott och jag har slutligen gett upp att försöka förklara varför det inte går att säga ”de får skylla sig själva” oavsett vilken sida.
Så jag tar två kulor glass. I tystnad. Med sorg och tårar i hjärtat. För Israel, för Palestina, för varje människa som dött, för de som kämpar för att rädda människor mitt i kriget och för de som fortfarande hoppas, tror och kämpar för fred och samexistens.