Bakgrund till den här posten: på Threads har en person dykt upp som predikar en kristendom som dels innefattar barnäktenskap, polygami med flera kvinnor som ska lyda mannen och ses som hundar och mycket annat galet. Personen finns på riktigt, har hållit på länge, blivit utslängd från X pga det han förespråkat osv. En diskussion började om det är rätt att besvara honom eller inte. Själv hade jag åtminstone försökt att utmana honom lite i de delar där han är teologiskt ute och cyklar. Så kände att det var läge att förklara varför jag inte bara lät bli att diskutera med en uppenbart psykiskt sjuk person.
——————————–
En del tycker att predikanten ska vidgås med tystnad. Andra noterar hans galna idéer och galenskap och rycker på axlarna. Jag kan känna att båda metoderna är ganska okej. Det här är ett socialt media, det här är en plats med både allvar och skoj, ironi och allvar.
Ändå fortsätter jag att prata med honom. Varför? Det finns ett antal anledningar. Sjukt lång tråd nedan.
Bakgrund först. För er som inte vet det: jag avsade mig mitt prästämbete för 18 år sen. Jag var präst i Svenska kyrkan. Arbetade som ungdomspräst i Borlänge. Jag är teolog. Jag har varit djupt troende; från barndomen som missionsförbundarunge, via Livets ord och framgångsteologi för att landa som liberalteolog och västeråsstiftare (de som vet de vet).
Sedan mer än tjugo år tror jag inte på Gud. Men jag är heller inte ateist, jag är ju beteendevetare och vidhåller att ateism är en form av religiöst förhållningssätt till tron att det inte finns nån gud. Alltså funktionell religiositet. Jag är inte heller agnostiker (egentligen) eftersom jag inte harr nåt behov av att tro alls. Det närmaste förhållningssätt jag har är satanism dvs den som inte handlar om djävulen. Den som handlar om människan och individen.
Så varför svarar jag allas vår älskadehatpredikant?
- För att jag har stor respekt för den kristendom jag trodde på. En liberal human och icke-dömande (endel kallar den säkert woke) som var inriktad på en gud som finns mitt ibland oss människor och en Jesus som såg den lilla människan. Det som den gode predikanten häver ur sig är allt annat än det. Vilket tyvärr gör att många får ”vatten på sin kvarn” om vad kristna tycker och tänker. Vilket ju inte är sant.
- Jag diskuterade teologi redan på BBS-tiden back in -95. Med alla sorters teologiska inriktningar. Det här må vara galenskaper som vi utgår ifrån i predikantens synsätt men det är fortfarande valida frågor: hur ska vi förstå sanning, hur ska vi förstå Gud utifrån vetenskapliga fakta? Så för min del blir det intressanta filosofiska frågor och som jag stött och blött och slutligen fann ett svar på när jag fortfarande var troende. Tyvärr är predikanten inte ens intresserad av vettiga svar.
- Threads predikant hanterar också i mitt tycke Bibeln ovarsamt. Gör det nåt? Nej inte nödvändigtvis men åter till punkt 1: Bibeln är en bok, skriven av en hög med människor om vad man valt att tro, hur man väljer att förhålla sig till sig själva, sina närmaste, världen och livet och universum. Den är skriven under många hundra år, översatt och inte minst är den bibel vi har en del av ett helt universa av skrifter om den kristna tron, om Gud och om Kristus. Men några blev utvalda som centrala. Att hävda den som rättesnöre är helt fine. Men att hävda den som sann är ett problem eftersom än en gång: det kan man inte bevisa. Att hävda att den är Guds ord, visst men åter – det gör den inte sann utifrån ett normalt sanningsbegrepp. Så jag tänker inte sluta utmana sån hantering av Bibeln. För jag tror den är viktig och har mycket att lära oss om hur vi faktiskt bör leva med varandra.
- Jesus. Den bild av Jesus som levereras ger mig magont. Som min slutsats om Bibeln så gäller det bilden av Jesus. Idag än viktigare att försvara när inte bara predikanten utan en hel alt-right försöker göra Jesus till något som är främmande: dömande, rigid. För min del, oavsett att jag inte längre tror så är det en person värd att ha som förebild och lärare.
Så frågan från början blir ändå: borde man peka ut det som är fel eller bara låta det gå förbi i tysthet. Det är en fråga som generellt är svår att svara på och som var och en egentligen behöver göra sitt eget individuella ställningstagande runt för visst: tystnad innebär att det onda, det dåliga inte får uppmärksamhet och kanske då kvävs i sin linda. Men…
… en vis man sa en gång: ”The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.” och jag tror ändå på det. Om vi är tysta, om vi väljer att inte säga ifrån så vinner det onda ändå.
Självklart vet jag att det är ett problem i sociala medier – uppmärksamhet föder uppmärksamhet, engagemang föder räckvidd (det är ju min profession sen massa år). Men jag är ändå inte säker på att tystnaden är rätt metod.
Respekt? Nej, jag har inte respekt för den älskadehatpredikanten. För hans åsikter runt kvinnor, barnäktenskap är inte värda det. Hans sätt att hantera tro, andra människor, bibeln och allt annat renderar inte heller nån vilja att visa respekt. Psykiskt sjuk? Kanske. Han tror det garanterat inte själv. Ska jag då förhålla mig till honom som det? Jag är inte helt säker. Fr a eftersom han vill försöka hitta lärjungar.
Men det jag kan är att ändå ge honom motstånd på en nivå som inte är att slänga på en kul meme (som jag ofta gör mot andra troll). För att det är många andra som läser, och både skapar en bild av kristna som är fel men också kanske känner ”tänk om han har rätt” – då hoppas jag att jag lite kan säga ”nej det har han inte nånstans”.