Hej Linnea C.

Läste din Instagram-postning. Jättefin bild! Och jag utgår från att du hade alla tänkbara goda föresatser och intentioner med den.

Bara att den störde lite. Vissa av oss, som både förlorat sig själva och andra, kände kanske att att dikten lite banaliserade det hela. Jag är övertygad om att du inte menade det. Och självklart är det så att allas upplevelser är olika, men med all respekt, så tänkte jag bara berätta hur den diktens verklighet kan vara. För många. Och varför den kan kännas som nåt annat än tänkt. För vissa.

Jag tog mig friheten att citera den. Och sen berätta lite om hur verkligheten kan vara.

”Och du kanske frågar dig.
Vad gör man i den mörkaste av nätter?
Man tittar efter stjärnorna.
Det är nu de lyser som klarast.”

I dessa mörkaste av nätter, i de långa nätternas mörker lyser inga stjärnor. Det mörka, det svarta är kompakt, det är tungt. Som bly. Det krossar, kväver och gör en till grus. Man är i ett hål av total svärta. Ett hål där syret flyr. Man kan knappt andas. .

Man ser inget. Man hör inget. Inget mer än blodet i ens tinningar när man försöker undvika att tänka på demonerna, på allt som gör en fel, äcklig, vidrig, oälskad, oviktig, oönskad. Man känner bara allt som gör ont. Varje tanke sticker nålar i ens hjärna.

Doften av den egna ångesten sipprar in överallt. Stanken av rädslan. Den går inte att komma undan. Den omvärver till att allt bara doftar det.

Stjärnorna är inte där. De lyser inte där, klart eller oklart. Det enda som är i mörkret är smärtan av att behöva ta ett andetag till. Att tvingas leva en enda sekund till.

”Och du kanske frågar dig,
vad gör man i de längsta av nätter?
Man tittar efter soluppgången.
Den har aldrig svikit oss förut.”

Den där soluppgången… Som berättar att man måste leva ännu en dag. Ännu en jävla dag bakom sin mask, eller sin neddragna rullgardin, badande i svett och ångest. Behöva känna allt det där igen. Och sen ytterligare en svartaste av svarta nätter efter dagen.

Och behöva se alla som ler. Och hata dem. Se alla som klarar av livet utan att hela tiden känna sig misslyckad. Och känna sig ännu mer misslyckad.

Soluppgången är en fiende. Det är ett nederlag. För man vågade inte nu heller. Man misslyckades igen. Den sticker i ögonen, den vrider om hjärtat och det går inte att gömma sig undan. Det är som nålar, spetsiga som river i huden.

För dagen är här. Där någon säger ”jag älskar dig” men man hör ”jag hatar dig”. Där någon säger ”hur är det” och man hör ”ryck upp dig”. När det enda man tänker på är hur man ska göra. Hur man ska våga. Hur man ska göra för att inte misslyckas också med att slutligen slippa.

Hur vi än önskar det så kommer vare sig solen eller stjärnor eller ens kärleken att rädda någon endaste människa. Vi kan ge hjälp i form av professionella samtal, medicinering, tid. Saker som idag är alltför lågt värderade i vården. Allt för svåra att få tag på.

Det är bra att prata om platserna där man kan få hjälp. Men också visa på att det behövs så mycket mer. Inte bara en dag om året utan alla dagar.

Det man kan göra är att hålla om och hålla ut och stanna kvar. De kommer inte höra vad du säger eller ens känna värmen och kärleken. Men ändå, den där sekunden som måste levas, levs. Minuten som måste genomlidas, blir lite mindre ensam.

För det enda som kan rädda en människa, det enda som kan ta en ur mörkret. Det är hon själv. Det är den viktiga och svåra insikten att dra.