“Do not pity the dead, Harry. Pity the living, and, above all those who live without love.” Dumbledore är dead.
Vår Dumbledore, vår egen Yoda.
Älskade älskade Len.
De som känner mig vet att jag har haft en minst sagt knepig relation med mina föräldrar. Jag har fått skaffa mig mina förebilder nån annanstans.
Len kom in i livet när livet i sig var riktigt rörigt. Sen stannade han liksom där. Hos mig som hos så många andra. Du viftade alltid bort sånt, det var omöjligt att få dig att förstå hur viktig du varit. Antagligen var det en av de sakerna som gjorde dig till den du var.
”Stop it! Det ska vara glädje! Sluta gråt.”
Ja Len. Jag ska. Sen. Bara nu få liksom låta det skölja genom och rensa lite. För du var liksom speciell. För mig. För så många. Jag har alltid sagt att när du dör så kommer stiftet liksom ha landssorg. Det har vi nu. Jävlar vad du skulle hatat det.
”Hey everyhopa”
Andra får skriva en massa annat – för det finns garanterat minnen och saker som skulle räcka till ett bibliotek när det kommer till dig. Så jag kommer skriva om mina minnen; det som var viktigt för mig.
Tvålarna.
En av de mest fascinerande sakerna med dig var hur du liksom fick insikter som andra inte riktigt förstod eller lika fort kunde få ihop. Tvålarna till Moçambique kändes som en sån sak. Världens fattigaste land, styrt av en mer och mer galen diktator. Stolt historia av att befria sig från apartheid (jodå, du har ju tillsammans med oss varit med i Sydafrika-svängen men det är liksom tja, va fan.. det är så mycket). Du lyssnade och insåg att de inte ens hade tvål. Har du inte tvål kan du inte tvätta dig. Är du inte ren kan du förutom att dra på dig svårare sjukdomar inte heller känna dig stolt och fullständig. Tvål är grunden till att förändra ett samhälle. Typ så. Som vanligt lyckades du med passion, din speciella charm och alltid knivskarpa insikter och basal och effektiv strategi få alla med på båten.
Så stiftet började att samla tvål.
Det här var vid tidpunkten då jag hade sabbatsår mellan högstadie och gymnasiet; en tid som på många sätt var en extrem förändring för mig. Jag jobbade i kyrkan. Blev på nåt sätt vikarierande församlingsassistent pga saker trots att jag inte typ ens var myndig och startade ett KU och – det var en fantastisk tid.
Tvålen. Vi satte igång och det var discon med tvål som inträde, det var uppträdanden, det var allt tänkbart: kreativiteten doftade tvål kan man säga. Och tvål fick vi. I Köping staplade vi det i trapphuset. Det var från golv till tak, låda efter låda. Du var in ibland och var fascinerad över tornet. En dag hörde jag ett brak. Det gigantiska tornet gav med sig. Jag fick skotta tvål med snöskovel. Du skrattade så du grät när jag berättade det för dig.
Tvålarna kom ner till Moçambique. Precis som skolmaterialet året efter.
Ska man hjälpa någon så går det inte bara att snacka. Det var vad jag lärde mig av dig då. Man får ta tag i det. Om det så innebär att spendera en dag att skyffla tvål i församlingshemmets trapphus. Det finns inget som ”det går inte”.
Visions.
På nåt sätt, det här var liksom också så mycket du, så hade du fått tag på en musikal som vi kunde få sätta upp. Du blev projektanställd i Köping. Jag började gymnasiet men du sa ”du måste hjelp mig Niclas”. Så Visions-projektet satte igång.
Du var vår älskade Len var fantastisk på så många sätt, men det var två saker du var rätt kass på: att översätta engelska till förståelig svenska och att projektleda. Efter att vi börjat att träna på musikalen, som skulle bli rätt stor, samarbete med musikskolan och sånt så sa jag till dig: ”Len, det här manuset är ospelbart”. Du blev lite stirrig och sur men jag sa med sjuttonåringens plötsliga självförtroende ”jag skriver om det”.
Du gav mig fullt förtroende.
Det var helt enkelt dags att vi fick det här att rulla. Så på vårt älskade Finnåker spenderade jag nätterna på ett konfirmand-läger att skriva om, översätta mer rätt och utveckla musikalen så att vi skulle få segways och möjligheter att göra den utifrån vår kapacitet.
Och du bara tog emot det med öppna armar. Glad, stolt och tacksam. Total tillit. Tilltro till en sjuttonårings kapacitet att bygga om manuset till en musikal. Du viftade bort min fundering om upphovsmännen skulle ogilla mina ibland rätt stora tagna friheter med manuset.
Sen jobbade vi på. Du tog dit en av dina skådespelande brittiska vänner som hjälpte oss med grundregin. Sen gjorde vi det tillsammans; du, jag, alla i ensemblen.
Ninas skrik vid den tomma graven ger mig fortfarande goosebumps.
Och en kväll nån vecka innan premiär kom du på att vi borde testa rökbomberna. Det gjorde vi. Inne. Sen fick vi träffa brandkåren eftersom vi liksom triggade hela församlingsgårdens rökdetektorer. Men vi visste att de fungerade.
Det blev en succé. Och ett sammansvetsat gäng. Vi spelade den under nån vecka i Karlbergsskolans aula. Den finns på en VHS som jag har kvar; en av de få saker jag sparat genom flyttarna.
Jag hade aldrig blivit det jag blev och jag hade aldrig varit det jag var utan det här. Du gav mig plats och du trodde att jag skulle fixa det – eller helt ärligt – du utgick från det. Det har varit en av de erfarenheter som gjort att jag vågat tro på mig själv och ständigt tänkt ”det går säkert”.
Brother Angelo.
Du var en avhoppad franciskanerbroder. Du hade hittat kärleken här i Sverige. Du blev kvar här. Ett par gånger kom din mentor, din vän Angelo på besök. Franciskanermunk med hela kitet.
En av de roligaste personerna man kan tänka sig.
Er relation var fin. För du hade sån oerhörd respekt för honom. Du blev alldeles nervös när Angelo (som f ö var gammal kändisfrisör från 60-talets hippa Paris) började berätta om hur det varit när du skulle berätta att du råkat bli kär, eller när Angelo bad oss lära honom lite svenska svordomar. Närheten och broderskärleken, du som blev novis igen och Angelos stora kärlek till dig.
Jag vet att vi pratade lite om det här med att misslyckas och att hitta sin plats just utifrån deras historia. Ni var redan farbröder då men idag när jag tänker tillbaka så var ni just där jag nånstans ändå är – mitt i den tid där man ser tillbaka och så mycket är i backspegeln.
Jag vet att jag tänkte mycket på det när jag hoppade av som präst. Att det inte behöver vara ett misslyckande. Kallet är ingen tävling och det handlar om att ständigt hitta sin plats där man kan göra nytta liksom.
Ecklesiologi
Du var lycklig när dina ungdomar blev en del av kyrkan. För du älskade kyrkan men hatade de system och de strukturer som förminskade vår möjlighet att vara kyrka. Mycket av den kyrkosyn jag har vet jag att jag fått av dig. Du viskade en gång till mig: “var nånstans annars möter det här företaget 1500 personer i den här kreativa andan?” när vi möttes. Och långa diskussioner hade vi om just kyrkan: som sten och som kött. Ditt franciskanska arv var starkt: att vara där och skapa något och inte finnas i en hög med sten och hoppas att nån ska komma.
Jag tror inte. Men jag tror att kyrkan behövs. Jag skrev i en diskussion dagen innan det här att ”ecklesiologi är inte arkeologi”; värdet av en kyrka, egentligen värdet av en idé ligger inte i byggnader eller finanser utan i att ständigt vara relevant och intressant för människor.
50-årsfesten.
Det har ju inte så mycket med dig att göra men din 50-årsfest, där du bjöd in så många unga till Finnåker var lite speciell. Då träffade jag Jenny första gången. Som sedan blev min fru i så många år och som jag har mina två fantastiska barn med. Det var alltid en historia du älskade att dra på med oss. Att det var minsann du som fixat det.
Allt det andra.
Rock for Moc, rollspelandeT, Vägen, HP Experience; alla upptåg, att möta dig på Finnåker eller nån annanstans. Det finns inte nog med plats att tänka allt som varit. Du har varit så viktig; för mig, för tusentals unga och för kyrkan.
Jag vet att du älskade att både jag och Jenny vigdes till tjänst i kyrkan, ditt flin var brett och varmt, och att du sörjde att jag valde att sluta som präst: vi pratade om det efter några år – båda oroliga och försiktiga i det. För det fanns så mycket bakom det. Minns att du var arg på kyrkan som inte tog hand om oss när det blev tungt.
Alltid så nära i tron. Grundad i den. Det var du. The Big Guy visste vi alla vem det var som du pratade om. Gud var självklar men aldrig enkel. Tron var alltid där men aldrig något att ta för givet.
Du var också, precis som jag var och fortfarande inser att jag är, alltid på ungdomars sida. Fanns inget som du hatade så mycket när vuxna försökte förklara vad unga gillar eller vad unga ska göra. Då blev dina ögon mörka och du började liksom…fräsa. Vi älskade dig för det. Vi kunde alltid lita på att alla galna idéer vi kom med tog du in och såg dem som värdefulla. ”Någon betalar alltid” den stående lösning på allt tok som hittades på.
Älskade älskade Len. Du skulle hata det här också. Du skulle säga ”sluta nu” på ditt oefterhärmliga sätt och förklara att du inte väl var nåt speciellt. Samtidigt så vet du det. Du är liksom min Yoda. Med dina konstiga meningsbyggnader och all din vishet du alltid delade med dig av. Den där visheten som inte hade stora åthävor eller invecklade ord. Bara rakt av levnadsbart och tillitsfullt.
Det här är min historia. Det finns tusentals till. Från andra som du berörde. Ingen som mötte dig var oberörd. Du gjorde och levde ditt kall även om det inte blev som det var tänkt. För mig är det något som jag behöver lära mig. Så du undervisar ännu. Och minnena av dig, det som du gav oss – kommer fortsätta att göra det.
Jag har svårt att tro att du tänker vila i frid ens efter döden. Så jag säger bara att himlen kommer nog vara annorlunda nu när du är där. Och ”nu går vi och tar en cigarett” med din röst, den där brytningen. Jag hör det än.
Tidigare texter om Len:
Harry Potter och Len Howard, och mitt liv