Det finns en passus i första Harry Potter-boken där översättaren förklarar att Dumbledore gillar citronglass men där det egentligen handlar om en speciell sorts citrongodis som bara finns att få tag på i England.
Jag tänker på det när jag nu två dagar i rad har träffat min gamle vän Len Howard. På den där godissorten som både är söt, syrlig och kanske till och med lite bitter. För att träffa de personer som betytt så mycket för en under så många år – träffa dem nu – det är allt det. Så många känslor och så mycket saker som borde bli sagda – eller som man borde låta vara.
Det hela började med att vi visste att man i Stora Tuna Prostgård körde “Harry Potter Experience”. Solstickan var där på fredagen och vi sa åt honom att om han träffar nån som är gråhårig och pratar bruten svenska och är professor Dumbledore så måste han hälsa. Samtidigt var ingen av oss speciellt säker på att det skulle vara så. Och det ville Solstickan såklart inte. Han är tio år och sånt där är pinsamt. På fredagkvällen var jag och HS ute på stan, käkade på Bakfickan och hade beställt biljetter till nioföreställningen av “Flickan som lekte med elden”. Vi tog vägen genom själva stan; och där mitt på gågatan ser jag en gammal man som jag så väl känner igen, trots att det är åtta år sen vi senast sågs. Len Howard.
Vi pratar, kramas och pratar så fort vi kan eftersom vi har en film att passa. Han säger allt det där som får hjärtat att göra lite ont, på tio minuter lyckas vi prata om det väsentliga: hans hjärtsmäll, att jag inte längre är präst vilket för honom är en sorg och om kyrkan som inte förstår bättre att ta hand om sina “stjärnor” som han säger det. Och vi hinner prata döden, tro och vi gör det eftersom det är ett sätt som vi bara kan. När man känt varandra så länge som vi gjort.
Vi lovar att komma ut till prostgården på HPE. Vi går på bio och jag bär med mig mötet hela tiden. Och den där gnagande känslan jag har med jämna mellanrum blir starkare. Det är någon som petar på mig.
För att göra en snabb återblick: Len Howard har jobbat många år i Västerås stift. Han fastnade här när han, som fransiskan-novis var på besök i Sverige blev förälskad i en tjej och fick lov att sluta vara soon-to-be-friar. Han har jobbat med ungdomar i hela sitt liv. Han är en av de viktigaste motorerna i att Västerås stift blivit vad det blivit: ett stift där rollspel, där fantasi och där ungdomsarbetet är det viktigaste. Hans lätta galenskap och ständiga skratt har inspirerat till att göra allt det som görs, och skapat så många stjärnor som inte är konforma med det som är “kyrkan”. Eller “företaget” som han själv säger med sin omisskännliga engelska brytning. För var det något som han lärde mig var det att man inte behöver älska kyrkan men man ska älska Kyrkan. Idén är det viktiga – inte själva strukturen som människan skapar. Och genom åren var jag med och skapade Kyrka med honom.
Vi jobbade mer än ett år med en musikal i Köping, som han köpt in och översatte – och som direkt i samband med första övningen jag insåg att behövde bearbetas rejält för att bli spelbar. Vilket jag gjorde. Jag översatte Lens översättning, såg till att skriva ihop det hela så det blev spelbart och hanterbart för vår produktion och vi skapade en musikal som spelades under någon vecka i Köping med närmare hundra deltagare, full orkester och där vi bland annat tog in en känd engelsk skådespelare som regissör. Jag var best boy – styrde och ställde, assisterade, regisserade en del. Jag var 18 år och gick i gymnasiet.
Len fick oss att älska rollspel. Han jobbade fram “Vägen” inspirerade till rollspelskonfirmander, till att våga ta fantasin på allvar och han började “babbla” om Harry Potter när den släpptes.
Len hade ett garden party 1989 som jag och AK, min gamle vapendragare, åkte på. Där mötte jag HS för första gången.
När vi sen åker ut till prostgården så möter vi Len, och vi möter flera andra ur det “gamla livet”: Pontus, Pia, Lena, Cecilia, Hasse.
Det är underligt. För till viss del är det så självklart och till viss del… så är ju jag avhopparen. Det finns en sorg och saknad som inte uttalas. En massa frågor som ännu inte besvarats.
Och jag får brottas med mina demoner lite igen. Det är svårt att förklara och kanske är det bara Len som förstår för när vi där på natten dök in i att jag valt att avsäga mig ämbetet så sa han “det smärtade och sårade” och jag sa “men jag kan inte ha det kvar om jag inte tror” och då sa han direkt: “nej, då ska man inte ha kvar det”. För han har nästan varit munk, men valde att lägga av sig de löftena när han inte kunde uppfylla dem. Det är samma sak med mitt ämbete.
Jag tänker på vad som kunde varit och inser att det inte är meningsfullt nu. Jag är där jag är nu och mycket av det jag gör idag har jag lärt mig av mitt gamla liv. Mycket av det jag gör idag är tack vare inspiration av denne fantastiske engelsman, Len Howard. Han är som den där citrongodisen: söt, syrlig och inte så lite bitter på vissa saker i kyrkan. Och jag är honom evigt tacksam för allt.