Idag släpptes Twittercensus, folkräkningen av svenskar på Twitter, ett fantastiskt jobb av @hampusbrynolf. Diskussionen har alltid varit hur mycket elit det finns på Twitter, hur kan sociala medier bli mer demokratiskt. En del av undersökningen visar att idag är det mindre ”elit” och mer medelsvensson som börjar att twittra.
Idén om sociala medier som ett demokratiskt verktyg är levande; internet har inte bara i den arabiska våren visat att de kan skapa nya möjligheter utan lika mycket visar mindre, närmare händelser: som Klamydiabrevet och andra, att sociala medier faktiskt demokratiserat en del av medievärlden. En disruption om man vill av en gammal form av hierarkier.
Ett digitalt runt bord.
Själv var jag inte på presentationen av Twittercensus och jag följde det en stund via #twittercensus. Jag kommer säkert skriva något om den på DigitalPR senare men inte idag.
För jag var i kyrkan. På riddardubbning. Min dotter dubbades till riddare av min gamle vän, vapendragare och älskade ”farbror” Len Howard (räknade ut att vi känt varandra i minst 25 år).
Det hela handlar om att skapa en etikundervisning för mellanstadiet, en idé som Svenska kyrkan i Västerås Stift arbetat runt i många år nu. Att genom rollspel, möjligheten att pyssla – sy kläder, göra sköldar och med en spegel av riddarhistorien lära sig vänskapens, frihetens och sanningens vikt. Saker som är så viktiga då som nu. Som så många gånger förr var Len där. Som Kung Arthur, med svärd och allt.
Det runda bordet. Att ingen är mer än någon annan. En möjlighet att samtala och inte bestämma. Det viktigaste i historien om kung Arthur och riddarna runt runda bordet. Det handlar inte om rollen utan om att skapa möjligheter till delaktighet och vilja till att lyssna på varandra. Det som man önskar att sociala medier får fortsätta ändå vara i olika delar; i kluster där inte ditt kändisskap styr utan vad du faktiskt säger och värdet av det för den som lyssnar, och hur du lyssnar för att göra människor delaktiga i den stora konversationen.