Så enkelt så svårt

Slaget kom från vänster. Så där oväntat. Hårt nog för att få mig ner på knä. Blodsmaken. Sen ett hårt kroppsslag rakt i bröstet så att jag tappade andan. Visste att sparken skulle komma sen. I magtrakten. Spände mig för att försöka göra skadan så liten som möjligt. Jag var ju van, jag hade bara vaggat in mig i en falsk trygghet i att jag skulle slippa eftersom det var så länge sen. Sen fortsatte det bara. Slag efter slag tills jag tappade räkningen och bara kippade efter andan och försökte tänka att jag skulle överleva, även om dödspaniken kramar om hjärtat, tanken att ge upp flyger förbi innan hjärnan flippar över i överlevnadsinställning. Den här gången också.

Att beskriva ångestattacker eller ångestskov är väldigt personligt. Det är också samtidigt ganska svårt: man behöver ta till ord som beskriver det hämtat från andra erfarenheter. Men det personliga och det subjektiva innebär att det för den som inte lider av syndrom inte riktigt kan förstå ändå. En del kommer bli upprörda över det jag beskrev ovan för det beskriver en misshandel, säkert allt för likt en misshandel av någon som man lever med. Men jag valde ändå det för panikångest och ångestattack handlar om plötslig misshandel – men en misshandel som sker av en själv. Lika svårt att värja sig som om den man älskar plötsligt börjar att slå. Första gången lika oväntat och kommande gånger lika nedbrytande.

Behöver vi hålla på att beskriva ångest? Särskilt när det är så svårt och särskilt när det så lätt kan innebära att människor som är med om saker som ”är på riktigt” kan uppleva att man tar deras historia från dem.

Det känns som elektricitet i huden. Och som om nåt kryper under den. Synfältet liksom förminskas, mörknar i kanterna. Verkligheten börjar förändras, jag tolkar allt på ett annat sätt; på ett sätt som stämmer överens med hatet mot mig själv, avskyn, äcklet av den jag är. En sorglig ursäkt för en existens. Ett skämt på varandets bekostnad. Som ormar under skinnet, som blixtar som bränner i varje synaps. Rädslan kryper in och tar över utan att jag ens vet vad jag är rädd för. Kroppen krummas och själen, eller vad vi väljer att kalla det där som inte går att på något sätt ta på eller förstå, vill bara försvinna. Gör slut på det, den enda rationella tanken är att det inte är värt det. Inte en gång till.

Ångestsyndrom är inte den ångest som folk i gemen hävdar att man har; triggad av nåt man gjort eller nåt som ska ske utan kommer bara. Det är inget som går att styra eller manipulera på något säkert sätt. Det är viktigt att förklara och försöka beskriva – för förhoppningsvis kan de som är runtomkring förstå mer. Även om blåmärken inte blir synliga så finns de där. Rent fysiskt är det energikrävande och för många är det vanligt att ha ren och skär träningsvärk efteråt. Det är farligt många gånger.

Jag har levt med det här i större delen av mitt liv. Jag är numera extremt bra på att läsa av, känna av och avleda. Jag känner min ångest, lärt känna den, iakttagit den och studerat den. För att bättre kunna hantera den och i mitt fall undvika att medicinera den. Det är mitt val och alla måste göra sina egna; jag hävdar inte att det är att föredra för nån annan. Jag har spenderat över 40 år med att veta vad som triggar en attack, vad som får det att anfalla. Och idag kan jag hålla den i schack så pass mycket att jag inte längre drivs av den utan jag driver den. Vilket kan låta konstigt men för min del är det som vilken annan sjukdom som helst och därmed inställning: offer eller inte.

Faller faller faller faller ner i det mörka. Jag förlorade kampen mot demonerna. De övervann mig och kastade ner mig. Vet att det är långt ner innan jag slår i botten. Jag vet att klättringen uppåt kommer vara jävlig. Fingrarna blodiga mot de skarpslipade stenarna, illaluktande fukt som dryper och slippriga mossbelupna stenar att försöka få fäste med fötterna på. Självhatet och självföraktet som bankar i tinningarna och i bröstet, andningen som är en enda lång kamp. Faller faller faller och önskar att jag bara fick fortsätta falla i en evighet.

Hur bra jag än blivit på det så tappar jag också fästet och taget ibland. Det är en del av livets rytm även om det blir mer och mer sällan – helt enkelt eftersom jag lär mig att skapa ett liv som undviker det så mycket som möjligt. En av mina metoder är att externalisera, flytta ut, ångesten och låta dem bli ”demoner”. För mig som teolog ett vettigt och förståeligt sätt att hantera det. Jag brottas med dem och håller dem på armlängdsavstånd. Jag vet att de inte existerar men det blir en sinnebild som hjälper mig att hantera och förhålla mig till min egen trasighet.

Jag har accepterat att det är så här. Accepterat att det är nåt som är trasigt i mig. Det är en sorg att behöva acceptera det men samtidigt också en möjlighet att börja leva med sig själv och inte ständigt i konflikt med det som finns i mig. Det påverkar livet; relationer och andra sociala sammanhang. Det här har fått lov att förstöra så många saker som jag inte förstått har gått sönder på grund av att jag inte varit kapabel att hantera min egen ångest. Eller för andra att respektera utan att försöka förändra och hjälpa.

Ligger på rygg. Andas stötvis. Greppet släpper, tyngden på bröstkorgen lättar. Jag är öm överallt. Min hjärna ser ut som ett slagfält inuti. Jag har svårt att fokusera. Grät inte, gråter inte: det har jag aldrig gjort för det här. Ligger kvar. Musklerna slappnar sakta av. Energin liksom rinner ur mig, adrenalinet dunstar bort och lämnar en besk doft. Torktumlaren snurrar saktare i bröstet, åskvädret innanför huden drar bort. Klättrat upp än en gång. Hör hur demonerna är irriterade över min envishet. Armen över kanten för att veta att jag inte är längst ned längre. Söker vind, söker regn att svalka och lindra.

Jag har inga råd att ge. Ångest är så personligt. Jag kan bara berätta min historia. Jag kan bara glipa på förlåten för sånt som få vågar berätta om. Av rädsla för att verka galna, av rädsla för att verka svaga. Men det hjälper inte att försöka gömma undan – det skapar bara mer ångest och distanserar så mycket mer.

Det jag äntligen valt är att inte låta det här definiera mig. Inte låta ångesten vara normaltillstånd. Mitt normaltillstånd är alla delar tillsammans. Det här är en del av mig jag accepterat att jag får leva med men inte att leva av.

Så enkelt och så svårt.