Det är som det ska vara

“I want to trip inside your head
Spend the day there…”

Mina barn är vuxna. Det kommer alltid som en chockvåg in i hjärnan. De är faktiskt vuxna. En av dem ska gifta sig. Den andra har aceat sig in på en av de svåraste utbildningarna som finns. Och tar ett sabbatsår för hon kommer komma in nästa år också. De där små, de där som liksom varit beroende av en. Det är de inte längre.

Det är en sorts lågfrekvent chockskada man har att hantera. Det var liksom inte länge sen de föddes (säger nån del av hjärnan) och det var ju igår som man gick med dem till skola och allt sånt. Det var nån minut sen som den ena gav en fingret när man tjoade ”break a leg” när de skulle spela hårdrock och nån sekund sen som man köpte ny fiol till den andra.

“I want to see your thoughts take shape
And walk right out”

Tid är så bisarrt. En dag kan kännas som en evighet och tio år som ett andetag. När jag hörde andra säga ”snart är de vuxna” om barnen så viftade man bort det. Nu sitter man här med känslan av att ”va fan hände?”.

Min största skräck var att bli en sån där förälder som känner att man missat sina barn. Men helt ärligt – finns det någon förälder som kan säga att de inte känner så? Det går så fort och är så intensivt. Så är de plötsligt vuxna, har tagit både student och körkort, väljer själva var de ska bo och göra. (Ok, mina barn är extrema individualister så det där hände delvis redan vid 16 års-ålder…)

Den här filmen tog mig hårt idag

för ja, det är fan inte lättare när de blir vuxna. För vad är man till för nu? Vem är man nu i deras liv? Vad är att vara förälder till ett vuxet barn? Det finns inga Anna Wahlgren-böcker eller långa trådar om det på Familjeliv. Det är inget som man får gå på kurs om hos BVC. Det får man klura ut själv – och det är bra mycket svårare än att lära sig ens spädbarns signaler om hunger, vila och byta blöja.

Freedom has a scent
Like the top of a new born baby’s head

Låt oss bli personliga utan att bli privata. För mig har det här varit en jävla kris. Mina barn är (precis som alla andras men det struntar jag just nu i) oerhört unika. Vi har lyckats, jag och deras mor, att få dem att bli väldigt självständiga. På gott och ont. Som förälder och i nån sorts grundläggande emotionell nivå på rätt ont; för de liksom försvinner in i sina liv. Man kämpar med insikten att det är ju så det ska vara men fan hur mycket man längtar efter dem varje minut de inte är där. Det blir lättare men det tar tid. Så är det och det kanske man förstår först när de inte är där, när det kan ta veckovis innan man träffas.

Plötsligt är man också väldigt mycket för en själv. Ingen behöver en. Ingen frågar efter en. Det där som många småbarnsföräldrar blir galna på skulle man betala för bara att få vara med om en minut. Du ser de små bli stor och det är automatiskt så att det innebär att du själv blivit gammal. Riktigt gammal – sådär att de har överseende med en. Du är inte längre cringe utan mer ”jaja”.

”I’ve got a question for the child in you before it leaves
Are you tough enough to be kind?
Do you know your heart has its own mind?
Darkness gathers around the light
Hold on
Hold on

Tiden mellan barnen blir vuxna och barnen blir föräldrar är helt enkelt en vansinnigt märklig tid. Vad är man då? Var är egentligen ens existensberättigande? Jag behövs inte egentligen: visst det är bra att ha mig men jag är inte på något sätt en förutsättning för barnens existens längre.

Så vem är jag nu? En medelålders, överviktig vit cis-man, singel i en tvåa i Västerås. Jobbar på bank med kommunikation. Jag har liksom inte ens två barn längre – för de är vuxna. Min identitet är förändrad. Min grund är annorlunda.

Jag kan förstå att människor i min situation skaffar sig en hobby. Jag tror inte att femtioårskrisen handlar om årtalet utan om situationen. Plötsligt försvinner en av de viktigaste delarna av ens liv: att se till att barnen växer och har det bra. De blir vuxna. De står på egna ben. Oavsett om de kanske bor hemma eller så – så är man inte längre ansvarig.

Klart som fan att man då köper överprisad husbil, en alldeles för stor båt eller tar mc-kort för att köra HD. Eller skiljer sig och skaffar en ny familj. För tomheten är jävligt skrämmande.

There is a light
We can’t always see
If there is a world
We can’t always be
If there is a dark
That we shouldn’t doubt
And there is a light
Don’t let it go out

Men den är ändå som den ska vara.

En fin vän frågade på Twitter vad som är viktigt: att föra generna vidare eller bli ihågkommen. För mig är det en ganska ointressant fråga egentligen. För när jag dör så lär jag inte behöva oroa mig för varken eller. Så inget är viktigt. Men när vi diskuterade det så handlar det ju egentligen om en enda sak:

att de blivit så starka, självständiga och säkra att de faktiskt kan klara sig på egna ben. Att det stora målet är att de ska klara sig utan oss: våra minnen, våra gener. Det enda som betyder något är att det ger dem en bra början.

“With or without you
With or without you, ah, ah
I can’t live
With or without you”

(Citaten är från U2 låtar. De som vet, de vet, de som förstår de förstår.)