Trots allt. För allt.

Jag minns känslan. När jag kapitulerade fullständigt. Hans lilla hand tog om mitt finger. Höll det hårt. Släppte inte. Jag viskade: ”jag släpper dig aldrig”.

Idag gifter sig min son. Med sin kärlek. De är unga ja. De väljer att göra det så här. För min del är det något alla har rätt till: att välja själv.

Jag har spenderat flera dagar med att göra ett bildspel. Som blev en film. Som blev en vandring genom minnen. Som blev ett maraton av känslor.

Jag kommer från en rätt trasig familj. Till slut fick jag lära mig av att älska mina föräldrar. Den ena bröt jag med i tio år. Den andra i sexton. Då hon dog.

Att bli förälder var aldrig självklart på nåt sätt. Hur skulle jag kunna vara något som inte mina föräldrar lyckades vara? Min överlevnad genom livet har varit att inse att oavsett vad: den enda jag kan lita på är jag själv. Och det är fan en vek tröst.

Sen kom han. Och hon. Jag fick inse att jag inte längre kunde välja bort två personer oavsett vad de gjorde. Jag är bunden med finaste sidenband och starkaste gummitrådar till dem. Tills jag dör. Och bortom.

Jag fick välja. Antingen faktiskt skaffa barn eller gå skilda vägar. Så krasst var det. Jag valde att stanna. Och snabbt blev han till. Sen tog han tid på sig. Men när han kom så var det som om alla mina ifrågasättanden försvann.

Rites du passage. Tidens flod saktar in och stannar. Vattnet är klart. Allt som förflutit finns där. Bilderna på honom i alla åldrar. Den där som inte direkt är min avbild, snarare sin mors. Men som är den där som tog om mitt finger några timmar gammal.

Det har inte varit en lätt resa. Han fick växa upp fort. Han valde att växa ännu fortare. Den har varit kantig och stenig och guppig. Som alla resor är mer eller mindre. Men kanske vår med lite extra spetsar och bumpar.

Nu går han vidare. Tills nu har vi varit hans enda familj. Nu blir hon hans närmaste familj. Och vi får dela honom med andra på det där speciella sättet. Massa nya saker, hans val och allt som hänt, nånstans – fokus på kärleken. Den där kärleken som man kände redan innan han kom: den där kulan som bumpade och levde om.

För mig är det kanske extra viktigt. Jag lämnar oändligt rum för barnen. Men jag lämnar dem aldrig. Oavsett var jag är i världen så ska jag vara där. Jag vet hur det är att bli lämnad. Och bli instängd av anklagelser och skuld. Det ska de aldrig behöva känna.

Jag ska bli svärfar. Det är nåt jag aldrig varit förut. Jag har visserligen haft de bästa svärföräldrarna man kan hitta. Världens bästa. Så det är ju värre för Jenny, hon har ju inte direkt haft några förebilder till svärföräldrar om man säger så.

Och vilka är vi att prata om vad som är rätt för att leva ihop länge och lyckligt. Länge levde vi ihop i alla fall (ett av skämten i bröllopstalet). Men vi kommer vara där – för vi är en familj, om än utsträckt, fragmenterad och där en del trådar kapats. Men jag släpper honom aldrig.

Han är vuxen nu. Den där. Som tog mitt hjärta. Och har det för evigt. Han gifter sig. Med sin kärlek. Trots allt. För allt. Amen.

Ps. När det är riktigt illa eller riktigt mycket känslor så är det bara ett enda band som gäller. Här är listan som behövs för att läsa det här:

https://open.spotify.com/playlist/2RkwMOOFIYiBEnSgVQJJFx?si=VO-ZkMG9RMK7gWvj4oNicw