När programledarna bakom Wake up-call nu kommer fram med att allt var en fejk så börjar man fundera över hur det faktiskt står till. Well: att fejka något är de inte först med; förutom Black-kampanjen (som jag också skrivit om på DigitalPR) så har det varit diverse fejk i radio, vi har fejkade Facebookprofiler och tidigare gjorde byrån Studio Total sig ett namn genom exempelvis Black Dalia och Kulturpartiet.

Fine. Vi blev lurade. Problemet var att ingen tyckte det var speciellt skojigt. Tidningarna skrev, Hanna Fahl skrev krönika och folk diskuterade. Blev arga. På programledarna. Deras val att fortsätta att ljuga var ett minst sagt märkligt strategiskt val. De byggde upp en hel historia runt det hela – för att fortsätta ”skämtet”. Tills skämtet började bita dem själva i svansen – de insåg att folk var förbannade på riktigt.

Och nu får de påpeka att deras ”vanliga” wake up-calls inte är fejkade (vilket innebär att de – som Jack visar – faktiskt är riktigt elaka ändå). De har underminerat sin egen trovärdighet. Liksom i grunden underminerat allas möjlighet att tro på vad saker.

When a reputable newspaper lies, it poisons the community; every newspaper story becomes suspect.

 

Orden är från NYTs redaktion efter att Janet Cooke, visat sig ljugit ihop sin (och sin bakgrund) Pulitzeervinnande artikel Jimmy’s World. Det finns mängder med journalister och medier som blivit av med jobbet, konkursat, blivit av med priser, efter att blivit avslöjade med att fejka artiklar.

Plötsligt har vissa valt att höja fejkandet till en sorts konstart. Ljugandet blir en självklarhet i underhållningens namn. Det är ju bara ett skämt. Men i den snabbhet och ibland dåliga källkritik som sker idag så innebär det roliga fejken att det blir en nyhet – och en nyhet i medier som folk tror på. Så blir läsaren lurad av tidningen som är lurad av någon som bara tyckte det var kul. Eller ville skapa en verklighetsbild som inte nödvändigtvis stämmer.

Konstnärskap och marknadsföring har alltid ett uns av fejk: distorterad verklighetsbild. Politiker ljuger ibland: vitt eller svart. Fler och fler ser media som lögnare. Det blir till slut till ett sorts komplext Ropa på vargen.

Vad händer med ett samhälle där det nästa gång någon gör ett liknande mobbingartat samtal de flesta utgår från att det är fejk? Och roat säger ”men det var ju bara ett skämt” när det avslöjas att inget är som det ser ut att vara?

Post #097 i #blogg100

Uppdatering: Ganska många tvivlar på att det verkligen var ett fejk oavsett hur många pudlar de gör. Hela hanteringen av det är märklig. Och att det oavsett var jävligt elakt är alla nu rätt överens om.

Uppdatering: Någon noterade att jag inte tog med P4s Vakna och ”Mariana”. Det känns lite mer komplicerat: att skapa en persona är inte något nytt; men att verkligen försöka mörka det är i samma klass som de andra. Mest fascinerad blir man att ansvarig utgivare inte fått reda på ljuget. Det är kanske det som gör en mest skrämd:

Ansvarig utgivare Lotta Mossberg kände inte till att Mariana var fejk och hon tycker inte att Vaken i P3 och P4 ska lura människor.

– Eftersom vi är ett public serviceföretag så är det faktiskt så att vi inte ska sända saker som kan lura folk.

Det här är ett uttalande som onekligen visar ett komplext problem i radiohuset.

Uppdatering: Hanna Fahl kommer till ungefär samma slutsatser i sin lördagspostning. Hanne Kjöller drar det ännu längre i sin Signerat där hon verkligen visar att trovärdigheten i att det är ett fejk i sig har problem att tros på eftersom man helt enkelt inte vet.