(Edit: Den första rubriken var ett arbetsnamn som tyvärr blev kvar i permalänken eftersom servern jävlas med mig just nu. Postningen är också editerad efter diverse mer eller mindre vettiga diskurser på Twitter under gårdagskvällen. Som skribent är ens viktigaste mål att läsare ska enkelt förstå vad man skriver – även om det finns vissa som vill missförstå eller bara läser rubriker – så jag har gjort vissa editeringar i texten: klargjort separation mellan publicering och själva tilltaget respektive tagit bort dubbelskrivningar. )
Efter dagens krönika från Hanna Fahl om hur NRJs Morgon-Zoo i veckan drivit med en Belieber så känns min postning ”Lite får man tåla” en smula aktuell. Bara för att något kan ses som ett skämt är det inte rätt att skämta. Det finns alltid någon som är offret.
Storyn verkar vara följande (om jag förstår @byizza som verkar vara den enda som är intresserad av att diskutera sitt deltagande: @jakoboqvist lallar mest omkring): tjejens bror hade biljetter till syrran och bad dem göra ett wake up-call. De drog det hela till sin spets osv. De hade kontakten med hennes bror som gillade tanken. Självklart är det ändå de som har ansvaret – de är redaktionen. Sen enter Hanna Fahl. Nu är verkar det som om tjejen tillåtit att samtalet faktiskt sändes vilket gör själva publiceringen mindre rå:
@pernillaericson Hon fick förövrigt lyssna på samtalet och godkänna det :)
— Izabella Fröberg (@ByIzza) April 27, 2013
Själva valet att göra det de gjorde; själva tilltaget, kan man däremot diskutera. Att utsätta en ung tjej för det här – for the laugh. Visst – man kan tycka vad att idoldyrkan som den som Justin Bieber-fans uttrycker är löjlig. Men idoldyrkan handlar inte om något farligt – det handlar om att uttrycka känslor; känslor som man sällan kan få ut på andra sätt. I ett samhälle där vi valt bort religionen saknas något – något att brinna för, känna för och älska. Aversionen kan hänga ihop med rädslan för starka känslor. För att det är något som inte går att kontrollera.
Dock – ikväll har jag och dottern tittat på U2. Hon har hittat bandet och jag går som vanligt i spinn. Vi har alla någon ”sweet spot” – för mig är det U2. Jag skulle bli lika glad – och oerhört sårad – om någon lurade i mig att jag skulle få träffa dem. Och jag är inte speciellt rädd för att faktiskt älska det bandet – hur patetiskt en del anser det är. Det handlar om känslan av vad något ger en: för mig har U2 alltid följt mig sen 1983.
Det tråkiga är att de antagligen inte väljer att göra samma mot medelålders Bruce Springsteen-fans, eller de som sprang de digitala benen efter sig för att fixa Maiden-biljetter. Det skulle inte vara lika kul. Det skulle inte ge lika många skratt. (Edit: Läs Mattias Ronges utmärkta bloggpost ”Jag är en belieber” där han gör just den jämförelsen. Eller om La Linda som driver en fansite om Julia Roberts sen 14 år. )
Och hur är det – har de ringt olika sportfans som gråter när ett lag går upp eller vinner SM? Varför är det så? De är väl lika galna i sitt lag? (Edit: en intressant aspekt när man försöker att göra den här jämförelsen är att alla pratar om huliganer (Opassande är bara ett exempel) som de enda som älskar sitt lag på ett liknande sätt – det tror jag är fel.)
För att unga tjejer anses behöva kontrolleras? (Edit: Här ger sig Blogge på en minst sagt kvasivetenskaplig teori om att det är skillnad som kan vara intressant att läsa som insikt i hur vissa diskussioner går…)
Post #095 i #blogg100