Ni vet den där molande smärtan i magen. Man drog på stegen på vägen dit. Önskan att man var sjuk, man blev kidnappad av UFOn eller påkörd. Bara för att slippa.

Varje dag de där gliringarna. Samma sak om och om igen.

”Du är så jävla ful.”

”Pluggis pluggis. Frökens lilla gullunge.”

”Vart har du fått den där jackan ifrån? Soptunnan?”

”Har du knullat XX för det där betyget? Fast vem skulle vilja göra det med dig? Jävla bög!”

”Din morsa är världens sämsta lärare.”

”Din kristna mes. Jävla Gudstönt.”

”Den där jävla idioten som tror han är något bara för att han skriver krönikor i tidningen. Spö’an.”

Och spö fick jag. Men känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Lite får man ju tåla.