Emma @opassande tar upp en intressant fråga på Ajour: den politiska bloggosfärens försvinnande. I Sverige ska tilläggas. Det finns en hel del intressanta diskussioner i kommentarerna där bland annat @annatroberg noterar att kanske själva idén om en ”politisk bloggosfär” blir hämmande. Jag har tänkt på det en hel del: Deepedition är nog en sorts hybrid-blogg vad gäller tematik men skulle man välja att klassa den åt något håll så har den de senaste åren tenderat att vara rätt politiskt inriktad.

Inte partipolitiskt, inte så mycket ideologiskt pekande (hoppas jag) utan mer en plats där jag försökt att strukturera mina tankar, säga vad jag tycker. Självklart alltid färgat av att jag lutar åt libertarianism och brukar hamna närmast Piratpartiet i diverse tester men mitt val att aldrig mer koppla mig till ett parti eller en ideologi står fast.

Samtidigt har mitt skrivande minskat vilket jag ofta saknar. Dels handlar det självklart om tid: eftersom jag de senaste åren jobbat med att bygga kunskap och intresse, och senare strategier och taktiska planer för företag och organisationers arbete med sociala medier så har jag fått mer och mer att göra som konsult vilket innebär mindre och mindre tid att tänka på andra saker.

För min del är kanske det den viktigaste parametern men det finns fler. Jag tror att vissa parametrar självklart är personliga men en hel del också förklarar varför det politiska bloggandet minskat drastiskt.

• Bloggandet har minskat generellt i hela världen. Det beror på att det tillkommit fler plattformar. Det handlar om tid och tillgång till nya sätt att konversera helt enkelt. Bloggen är mindre social än många andra plattformar: kommentarsdiskussioner är ofta svåröverskådliga och blir lätt sekundära. Bloggens logik bygger på att skribenten skriver vad den tycker, oemotsagd från början till slut – och det kollektiva skapandet startar (kanske) i kommentarerna. Samtidigt har diskussionen – genom att bloggposten delas överallt – fragmentariserats på flera olika plattformar: kommentarsfältet, Facebookdelningens kommentarer, Twitterdelningens mentions etc.
• Många av de bloggare som tidigare hade egna plattformar har ”sugits upp” av antingen egna partier eller traditionella medier. Bloggen, som var hatad från de traditionella medierna tidigare, är idag en självklar ingrediens av mediahusens digitala närvaro. Det innebär dels att bloggandet mer blir likt krönikeskrivande än den form som bloggande tidigare hade, dels innebär det självklart att bloggaren ofta medvetet eller omedvetet styr innehållet så att det ska ”passa” kontexten: don’t bite the hand that feeds you.
• Bloggarna har genom en professionalisering/semiprofessionalisering segmenterats hårdare: matbloggare läser matbloggare, designbloggar etc. och därmed också skapat mer gated communities men det politiska bloggandet bygger på en annan logik och därmed blir det relativt mindre intressant.
• Svensk politik tenderar också att vara mycket polariserad – och fr a har partierna många aktiva medlemmar som anammat sociala medier med hull och hår (påhejad av en del av oss konsulter :)) vilket självklart ger faran att bli mer strömlinjeformat och mindre spännande.
• Hypermedialiseringen som skett under några år innebär att det finns extremt mycket större utbud och därmed minskar möjligheten till att fokusera på längre och mer ingående texter om de inte är paketerade utifrån läsvärdhet (trust och reach) och läsbarhet (UX, design, tillgänglighet).
• Facebook har skapat en strukturerad icke-anonymiserad kultur bland många ”tyckare” samtidigt som sociala medier spridit sig och blivit mainstream – och därmed blir din blogg synlig såväl för kompisar, familj om du väljer att försöka sprida din blogg via dina andra plattformar. Diskussionen om anonymitetens negativa vara har inneburit att den politiska bloggosfären i vissa fall känner sig tvingad att skriva under eget namn. De enda som fortfarande kör anonymt är främlingsfientliga, galna haverister mm – och att stå upp för sina åsikter med namn innebär att man också visar att man inte är som dem. Allt detta kan dock kan dock hämma viljan att ta ställning.
• Det hårda trycket om ”det personliga varumärket” innebär också att den person som bloggar under sitt eget namn medvetet funderar över vad som syns när man googlar på namnet. Fler och fler har valt att rensa i sina gamla postningar, väljer att nivellera sina åsikter lite bättre eftersom man vet att i varje relation av ens professionella (och privata liv) så kommer det googlas på ens namn.
• De främlingsfientliga, rasisterna och Sverigedemokraterna har lärt sin läxa väl av FRA-motståndet, Piratpartiet och oss som byggt upp bloggosfären. De använder nätet på ett (bortsett från åsikterna) effektivt sätt. Dock innebär det också att man lärt sig trollandets fagra konst, vilket innebär att andra politiska bloggare ständigt får tampas med kommentarer vars enda syfte är att störa, stöka och förstöra en diskussion.
• Twitter innebär ett snabbare, enklare och bredare genomslag genom att det är enkelt att skapa en viral spridning. Det minimalistiska formatet, snabbheten i både den mobila möjligheten och att det till skillnad mot bloggen är byggt utifrån konversationslogik snarare än informationslogik gör det mer intressant både för media att leta upp vinklar och intervjupersoner men framförallt som åsiktskanal. Om bloggens informationsdensitet är en fördel för sök så är Twitters flexibilitet fördel för konversation och PR.
• Genom att länkekonomin gått i stå respektive att fler och fler tidningar väljer att ta bort, minska synligheten eller inte sköta om inlänkandet blir bloggandet mindre intressant för nätverkande, vilket blir till men för skapandet: man bloggar för att bli läst och genom länkar till media och andra bloggar kunde även en okänd bloggare eller ett företag eller en organisation bygga trafik på ett organiskt sätt. Idag kräver det likes, delningar mm på sociala nätverk vilket är svårare.
• Teknisk utveckling är av godo men ibland slår den krokben i vissa delar. WordPress som varit bloggarnas weapon of choice har utvecklats oerhört mycket – och är idag ett fantastiskt verktyg men som också blivit mer och mer komplext att hantera.
• Visuell storytelling med Instagram och Pinterest må ha relativt liten impact på politiskt agendaskapande men Tumblrs utveckling innebär en intressant möjlighet och utmaning där det är snabbt, mobilt och visuellt snyggt utan för mycket förkunskaper för politiska tyckare.

Jag kan roat tänka tillbaka på mitten av 2000-talet när media vaknade runt det här med bloggar och hatade oss. Vi blev kallade allt från asociala navelskådare till farliga åsiktsmaskiner utan etik. Jag kan tänka tillbaka på hur man fick förklara sig för arbetsgivare, familj och vänner varför man höll på med sån där ”blogg”. Det fanns en tid då vi faktiskt påverkade rätt mycket utan att ha andra plattformar att stödja sig på. En del av oss minns också de tekniska problem som tidiga verktyg innebar men också en nybyggaranda som fanns då alla i princip läste alla. Sen FRA. Med bloggarna som vapen.

Självklart kan man fastna i nostalgi och vilja att bloggandet ska vara som det var förr. Det tror jag inte ger något. De flesta av oss önskar inte tillbaka TV-monopolet, tidsaspekten i morgon- och kvällstidning eller något annat som visserligen i efterhand kan upplevas som ordning och reda och tryggt, men knappast positivt för världens möjlighet till att skaffa sig information. Lika lite tror jag vi ska önska oss tillbaka till den politiska bloggosfären som den en gång var. Så jag är inte så oroad över den politiska bloggosfärens ”död”. Eftersom jag inte tycker den är speciellt död. Snarare har den mognat, utmanats av nya yngre tekniker och tappat lite sin gnista genom att söka gillande inom traditionella medier.

Generellt så kan jag ändå se att bloggandet visserligen har förändrats i grunden men det handlar mer om att bloggen är en teknisk uppfinning som delvis gjort sitt, en plattform som idag inte har samma värde som pre-Facebook och pre-Twitter. Det innebär inte att det är värdelöst men en blogg får idag ses som ett komplement: en plats att faktiskt sätta sin agenda, skapa kunskap som sedan används i diskussioner och debatter på andra plattformar. För att återfå gnistan behöver den svenska politiska bloggosfären kanske titta på hur bloggen används i delar av världen där ordet är makt mot annan makt: Egypten, Iran men också i USA.