Inlägget om Nestlé var en märklig sak. Jag hade aldrig en tanke på att den skulle få den fart den fick.
Postningen har 23839 klick. Det var delningsbeteendet som skapade det. Likes: 1734, Shares: 1644, Comments: 1563. Twitter: 295 tweets och 34 +1 på Google+. Jämförelsevis dock – den artikel som startade det hela har över 30000 olika händelser på Facebook och nästan 900 tweets.
Det fascinerande var också genomslaget överallt annars: förutom att DI till slut fick lov att ändra sig så hörde Nestlé av sig: deras corporate communication manager Marie Louise Elmgren i Sverige mailade:
Hej
Finns det någon möjlighet att du som har skrivit bloggen Nestlé vill inte privatisera vatten – Di gör uselt jobb, kan kontakta mig på mail eller telefon?
Efter många märkliga händelser med storbolag så förväntade jag mig nästan en cease or desist av att jag använt deras namn eller nåt:
Vad vill ni?
Men det var det inte. Inte den här gången.
Egentligen bara tacka för ett mycket bra och objektivt inlägg i debatten!
Eftersom jag fått flera personer som uttryckt att jag antagligen var köpt av bolaget så ville jag helst ha slut på konversationen:
Varsågod. Sköt er nu :)
Avslutningsvis ställde hon sin ståndpunkt:
Jag är personligen mycket stolt över vårt engagemang och arbete med vatten och blev därför också väldigt ledsen över DIs påhopp som är helt felaktigt.
Det värsta är som du också nämner hur många som ”hoppar på tåget” utan någon som helst källkritik.
Och som sagt, tack för att du vågade uttrycka detta!:-)
Jag tycker det sista är intressant att inse att det faktiskt kan vara så att människor även i storbolagen har ett hjärta även om vissa kommentatorer och andra gärna tenderar att anse att det inte är så.
För jag har blivit kallad allt från Nestlévän, att jag ljuger, att jag inte utövat källkritik själv osv. Det är fascinerande hur vi människor tenderar att vara väldigt binära; det är vi alla lite till mans. Det vi tror på, brinner för – och sedan letar vi efter saker som bevisar att vi har rätt. Storbolag är onda, Gud finns inte osv, kaffe är nyttigt.
Det enda som jag gjorde var faktiskt att visa att källkritiken från en av våra största ekonomitidningar var dålig; genom att visa att det finns andra – helt motsatta uttalanden – från den som man valt att referera i den första artikeln. Jag vet inte riktigt vilken sorts övrig källkritik jag skulle valt: det kan vara så att Nestlés ordförande ljuger i de bloggposter som skrivits senaste tiden – men det kan lika gärna vara så att han gör det i den film från 2005 som refererades. Eller blev felciterad, omklippt. Generell logik säger dock att det som man själv skriver oftast är mer rätt än det som någon annan samlat ihop.
Det jag sedan gjorde var att notera att jag tyvärr tror att han var något på spåren. Helt enkelt att den fråga som lyfts: om tillgången till rent vatten och att det är en ändlig resurs är en viktig fråga. För övrigt ansåg jag inte egentligen annat än att det finns en diskussion om vem som ska ha kontrollen över detta. En komplicerad diskussion – och jag är minst lika skeptisk mot statlig kontroll som mot privat kontroll. Detta fick många att gå i spinn och jag överröstes av artiklar om Nestlés hantering av vatten. Jag var enligt många naiv som inte förstod att Nestlé bara ville skydda sin möjlighet att sälja vatten på flaska osv. Att det helt är en diskussion som inte har med min post att göra – jag har inte tagit ställning varken för eller emot Nestlé i sig – det spelar ingen roll för vissa som helt enkelt inte kan läsa innantill.
Det intressanta var att jag blev anklagad för att ljuga. Det visade sig sedan att personen inte ens brytt sig i att läsa min postning. Bara rubriken. Vilket för oss tillbaka till själva kärnpunkten – källkritik. Om människor endast läser rubriker så ligger vi extremt risigt till eftersom läsaren själv inte ens gör textkritik, än mindre källkritik. Den egna världsbilden måste få råda trots att vi aldrig tidigare haft så stora möjligheter att ta del av flera olika synvinklar.
Min grundläggande kritik – och även förhoppning – ligger helt enkelt i att det här är journalistikens viktigaste fråga. För om alla företag är ett mediaföretag och om alla är ett media så blir välgenomarbetad så objektiv som möjligt journalistik avgörande för ett gott samhälle. För mig är det värre att inse att en i mitt tycke välrenommerad tidning slirar av banan än att många personer råkar dela en satirartikel om Sarah Palin i tron att den är sann (vilket ju skedde någon dag efter). Självklart skapar allt sanningar, sanningar som blir svåra att få bort oavsett hur mycket motbevis som läggs fram. Men journalisten är den som ändå ska vara en sorts bumper mot dumheten. Det är oerhört illa när det då blir de som s a s turbomatar densamma.
Nestlé-affären är månne en liten skitsak. Men för min del visade den en möjlig slippery sloop som är illavarslande.
Post #094 i #blogg100