Parken Zoo-debaclet renderade mig att skriva en nedstämd text över att människor är så oerhört korkade. När jag idag kikade efter något liknande efter gårdagens avslöjande om hur sömmerskorna av (bland annat) H&Ms kläder lever på svältlöner möts jag av en väldigt liten skara upprörda personer som många gånger är minst lika inkonsekventa som de ilskna debattörerna under park-incidenten. (Till skillnad mot PZ som försökte att svara så kör H&M ett förskrivet svar – rätt trist).

Kommer att tänka på att det kanske egentligen är rätt vackert ändå. I de här diskussionerna visar sig människor – vi – just som vi är: ganska känslostyrda, imperfekta, inkonsekventa och ganska… mänskliga kanske? Eller en smula korkade. Det är därför det rasas. Och kränks. Det hjälper knappast varken utrotningshotade bongohjortar eller kambodjanska sömmerskor men alternativet är kanske ruskigare: att vi gör precis allt väl medvetna om konsekvenserna, att varje moraliskt tvivelaktigt val vi gör bygger på genomtänkt strategi – och att det innebär att det någon gör ska straffas utifrån att det är en konstant och inte en föränderlig variabel. En gång en scapegoat alltid en scapegoat. Släng in dem i cellen (eller frysboxen i PZs fall) och släng bort nyckeln. One strike and you’re out.

Det är lite mer hoppfullt att tänka sig människan som lite korkad. För då kan man åtminstone lära sig saker och göra bättre nästa gång. Om vi är smarta och gör allt enligt en plan finns det inte mycket plats för att förändra.