Nätattackernas svåra balansgång

Veckans ”nätattacker” har skapat en kakafoni av nyhetsdriv där tidningarna accelererar i domedagsprofetior runt Anonymous olika uttalanden och hot om nya attacker. Andra väljer att satsa på moteld. Felaktiga definitioner och FUD-aktiga uttalanden står som spön i backen. Det som många journalister inte riktigt förstår är att Anonymous inte är en organisation av klassiskt snitt. Guy Fawkes står som gemensam symbol respektive mannen (sic!) med frågetecken som huvud. När det gäller Anonymous kan vem som helst kan skaffa sig en mask, gå in i irc-kanalerna och delta. Strukturellt är Anonymous ett modernt horisontellt sätt att organisera sig. Ett nätverk utan centrum. Det innebär att uttalanden från personer som Johan inte är speciellt meningsfulla: det finns ingen ledare och det finns ingen gemensam värdegrund för Anonymous mer än en plattform om fritt Internet.

Det som dock sker är att en massa script-kiddies, generella bråkmakare mm dras till Anonymous, precis som det gjordes till Occupy-rörelsen respektive när Piratrörelsen var som störst. Idén försvinner i ett töcken av tonårsuppror och uttråkning. Att de stora attackerna sker just nu efter ännu ett tillslag mot PRQ, som blev känt när polisen gjorde ett minst sagt omdiskuterat tillslag 2006, visar mest att den här delen av Anonymous tillhör fildelningssubgruppen snarare än Wikileaks-aktivisterna.

Sedan är det viktigt att förstå att DDOS-attacker (Denial of service) inte är hackerattacker. Två skilda saker där det första är att jämföra med att hindra folk från att komma in genom en dörr medan den andra handlar om att göra inbrott och stjäla, ändra eller förstöra. De attacker som nu omtalas som farliga för rikets säkerhet handlar fr a om det första. Problemet är väl att de är mest irriterande för de organisationer som utsätts för dem respektive för de personer som just då behöver komma åt en sajt. Som @dekaminski säger i en bra artikel om dessa attacker:

– Hot mot olika typer av samhällskritisk infrastruktur måste tas på allvar, förstås. Men man måste också se vad det handlar om. De attacker vi sett de senaste dagarna tycks inte ha påverkat något väldigt känsligt. Att Riksbankens hemsida går ner under några timmar innebär inget hot mot Sveriges ekonomiska stabilitet, hur många visste ens att Riksbanken hade en hemsida.

Det problematiska i den här utvecklingen är flerfaldig.

  1. Att försvara internets frihet genom att förhindra tillgängligheten till sajter dvs. förhindra användare att ta till sig information är en logisk kullerbytta. Det är ungefär (för att använda en tidigare metafor av Marcin de Kaminski) som att förhindra människor att komma på bussen för att få till bättre bussförbindelser. Självklart innebär protesterna att frågan kan få pr men all pr är inte bra pr.
  2. För det som sker nu hanteras av myndigheterna som terrorism. Och terrorism-kortet innebär att det blir enkelt för myndigheter att förminska friheten online. Genom att förklara att de attacker som sker är hot mot rikets säkerhet skapas ett rum för hårdare reglering, mer övervakning och därmed förminskas den frihet som eftersträvats av protesterna.
  3. Attackerna relativt meningslösa i sin funktion men dess symbolvärde är högt. Värdet är dock olika för olika personer – och därmed blir det snarare något som befäster befintlig verklighet istället för att förändra den. Bland aktivister ses varje attack som en framgång; det skapar adrenalin och segervittring. De som drabbas upplever det som ett hot vilket gör att man inte söker större frihet utan större kontroll. Och den generella befolkningen upplever det hela som rätt ointressant om det inte drabbar dem direkt.

Den närmaste tiden blir intressant. Min oro ligger i att den hårdföra anarkistiska konfrontationsvägen kan slå tillbaka vilket tyvärr inte kommer göra internet friare.